Förträffligt om svenska fästningar

En reseguide, som denna bok kallar sig, läser man väl knappast hemma i soffan från pärm till pärm ens om man är recensent. Man får nöja sig med inledningen och ett urval av intressanta objekt så länge, innan man när det blir sommar ger sig ut i svenska bygder för att inspektera fästningar och borgar.

Huvudförfattare är Leif Törnquist, en man med stor erfarenhet; i år fyller han 70. Han har chefat för Armémuseum och mycket annat liknande, är dessutom akademiskt utbildad och överste, kort sagt ett pålitligt namn. Nu har han för att kunna utföra detta arbete fått kuska runt i Sverige tillsammans med fotografen Malin Gezelius, som genom sina utomordentliga bilder gjort boken både instruktiv och vacker. Det har tagit sin rundliga tid. I förordet tackar Törnquist sin fru Birgit, "för vilken jag under arbetets gång inte ens varit ett litet sällskap". Är månne Birgit Törnquist ett "kulturens offerväsen" ?

Om så skulle vara fallet har offret lönat sig, ty boken är verkligen kulturhistoria också, även om bakgrunden naturligtvis är krig och elände. Åtskilliga av de fästningar som här nämns har under de för Sverige fredliga skedena tagits i anspråk för civila ändamål. Kanske saknar jag i den förträffliga boken en koncentrerad översikt över denna utveckling, även om den skymtar här och var i olika sammanhang. Vad Uppsala slott inrymmer (i varje fall för stunden!), vet vi som bor i denna stad. Men alla känner kanske inte till att det i Vadstena slott fortfarande finns ett landsarkiv eller att Läckö slott och Nya Älvsborgs fästning är museer med souvenirbutiker och mycket annat. Ordet "fästning" som skulle inge svenskar känslan av trygghet hade under århundraden en helt annan innebörd för många. "Akta dig så att du inte hamnar på fästning", varnade man trilskande barn. Att i många år bebo de fuktiga fängelsehålorna i exempelvis Varbergs fästning var sannerligen inte någon behaglig upplevelse.

Till det märkligaste i svensk försvarshistoria hör tillkomsten av Karlsborgs fästning. Här utförs fortfarande uppdrag av militär karaktär. Men anläggningen är givande för turister att besöka, då gärna med den här boken i handen. För 200 år sedan förlorade vi Finland, men senare fick Sverige till stånd unionen med Norge. Därför blev inte västgränsen lika utsatt som tidigare. I detta förändrade utrikespolitiska läge kom centralförsvarstanken i förgrunden. Den innebar att Stockholm vid kusten ansågs osäkert och i stället förordade de militära experterna tre starka och stora fästningar vid Vättern. Principbeslut härom fattades 1819 men bara en av de tre kom att utföras enligt den ursprungliga planen. Det var Karlsborg på västgötasidan av sjön och det blev en för svenska förhållanden nära nog mastodontisk anläggning. Hit skulle man vid krigshot föra kungahuset, regeringen och riksdagen. Lyckligtvis blev utvecklingen så pass fredlig att planerna inte behövde sättas i verket.

Vaxholms fästning, som här beskrivs under rubriken "Vaxholms kastell och Rindö redutt" har
också en intressant historia. När Stockholm med dess slott tillkom var det ju för att sätta "ett lås för Mälarens sjö", ett syfte som tillgodosågs något så när. Men att danskarna under senmedeltiden med god fart kunde segla ända fram till slottsbryggan för att där landsätta sina invasionsstyrkor var inte bra. Gustaf Vasa insåg det och under slutet av sin regering påbörjade han en förstärkning av inloppet i norra skärgården. Av detta blev Vaxholms fästning, som man under 1600-talets krig såg till att bygga ut under beaktande av den vapentekniska utvecklingen. Men, när den var färdig, säger författaren, var den redan omodern. Lyckligtvis anfölls den aldrig i stor skala, eftersom våra fiender danskarna mest angrepp oss i de sydliga farvattnen.

Ändå vidtog man en ombyggnad i stor skala av Vaxholm under 25 års tid i mitten av 1800-talet. Fästningen angreps inte fastän den knappast var avskräckande för tidens stormakter. Leif Törnquist, som är en strängt saklig författare, drar inte historien om den allvarsamme tyske fältherren Helmuth von Moltke (1800 - 1891), som bara skulle ha skrattat två gånger i sitt liv och den ena gången var när han såg Vaxholms fästning. Lika bra är det, ty förmodligen är det bara en skröna. Vad man kan säga om den är, att den speglar det tvivel på det svenska försvarets duglighet som många svenskar under 1800-talets senare decennier med all rätt hyste. Vad gäller staden Vaxholm, som bildades runt fästningen och fick stadsrättigheter på 1600-talet, berättas i boken att bostadshusen måste vara av trä, så att de lätt kunde rivas och inte ge skydd åt en invaderande styrka.

Två av Sveriges 25 landskap, Medelpad och Västerbotten, saknar enligt bokens karta fästningar och borgar. Men naturligtvis kommer varken de eller andra landskap att vara oskyddade, om någon skulle hota vårt land. Det ordnar försvarsdepartementet och riksdagens partier på allra bästa sätt.

Förträffligt om svenska fästningar

Leif Törnquists bok är inte bara en reseguide, utan också en förträfflig kulturhistoria, skriver Torgny Nevéus.