Förtätad poesi om livsmognadens villkor
För den lyhörde är Uppsalaförfattaren Lars Björklunds nya bok Ett skimrande trots en rik källa att ösa ur. Här finns kunskaper om livsmod och tillit inför tillvaron att hämta så det räcker och blir över, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lars Björklund: Ett skimrande trots (Libris, cirkapris inb 130 kr)
Dikter kan ses som ett slags behållare för känslor och lyriken är själens eller medvetandets sätt att lämna avtryck i det pågående livsflödet. I sin under hösten utgivna diktsamling Ett skimrande trots berättar Uppsalaförfattaren Lars Björklund i bokens förord om hur han som tonåring hittade fram till poesin. Eftersom den möjliggjorde för honom att formulera upplevelser som annars hade gått spårlöst förbi.
Mogna erfarenheter
Denna upptäckt har Björklund hållit fast vid och utvecklat genom åren. Även om tonårens stämningar kommit att ersättas av mera mogna erfarenheter. Det är om sådana den nya boken handlar. Man känner igen författaren från tidigare. Lars Björklund är knappast ute efter att förnya den svenska poesin i formell mening. Däremot har han utvecklat sitt verktyg undan för undan för att allt mera exakt kunna fånga och sätta på pränt iakttagelser, känslor och tankar som har att
göra med människans grundläggande villkor under tiden mellan födelse och död.
Jordelivets mål och mening
Hans diktsamling uppehåller sig därför vid frågor som knappast någon kan undgå att ägna uppmärksamhet som är det minsta intresserad av livets alla många andliga aspekter. Om inte annat brukar en nära anhörigs död väcka
tankar om jordelivets mål och mening. Men det kan även handla om sådant som har att göra med barnens frigörelse, oron för deras framtid och omsorgen om deras välbefinnande.
Eller kärleken. Detta förunderliga, överallt besjungna, livgivande men ack så bräckliga och svårhanterliga fenomen som ingår i livets förutsättningar. Andra sidor av tillvaron har att göra med det inre livets puls med ett väldigt spektrum från sorg och vemod, tro och tvivel till trygghet, livsmod och det slags förtröstan som är starkare än vetskapen om att alltsammans en dag har nått vägs ände.
Oförställd röst
Lars Björklunds budskap till läsaren i den nya boken är att aldrig ge upp. Det låter sig sägas. Och om någon annan var upphovsman till dessa dikter, funnes det nog skäl att odla en smula sund skepsis. Men hos Björklund är det svårt att
se att någonting över huvud taget som han behandlar i sin poesi skulle dölja några finstilta förbehåll. Här talar i stället en oförställd röst, vars ärlighet det är nästan omöjligt att inte omfatta med full sympati.
Förtätade ögonblick
Ett skimrande trots heter boken. Det som skimrar är inte minst alla de förtätade ögonblick med hänvändelser till sitt eget liv som Lars Björklund har fångat i flykten. Där finns dikter om den tomhet och saknad han känner efter de egna föräldrarnas bortgång. Där finns också upplevelser förknippade med uppbrottet från de egna barnen, som nu är stora och har att klara sig på egen hand.
Talar om varsamhet
Ett eget utrymme tillkommer också diktbokens kärlekspoesi, som ofta uppehåller sig vid ett beroende och ett närhetsbehov, som ger vardagen en hel del av dess motståndskraft och styrka. Mitt i vår narcissistiska samtid tillstår författaren sin egen otillräcklighet. Han talar om varsamhet, som knappast hör till dagens modeord precis. Men den som vet hur skört och bräckligt livet kan vara, och denna erfarenhet är central i boken, förmår även uppskatta värden av det mera bestående slaget.
Religiös dimension
Visst finns där dessutom en religiös dimension utmynnande i en gudstro, som i Björklunds fall övergår till visshet. Men det livsmod som de här dikterna rymmer, utspelas lika mycket på ett mellanmänskligt plan. Därifrån
är steget heller inte långt till lyssnandet inåt, till den egna andningen och allt det i livet som är aning eller längtan. Trots allt flyktigt och tillfälligt hos villkoren under vår stund på jorden och oavsett hur mycket som har att göra med all utsatthet och allt skyddslöst, hyser den röst som talar en grundläggande tillit inför tillvaron. Det är där trotset i boktiteln kommer in.
Koncentration och täthet
Jämsides med tilltron till livet visar Lars Björklund även många prov på en liknande tillit till språket. Den klara höstluften står hos honom närmast för ett inre sinnestillstånd. Det är en genomlysning av människan, hur gåtfull hon i förstone än kan tyckas, som dikterna eftersträvar. Och där finns en koncentration och täthet i uttrycket i hans poesi, som för tankarna till kinesisk och japansk lyrik. En del av tonfallen påminner även om det idiom som utmärker en annan Uppsalapoet, Karl-Gustaf Hildebrand.
Sammanhållen diktning
Förutom diktsamlingens sex avdelningar, rubricerade allt från sorg och uppbrott till längtan och insikt, ingår även ett urval ur den tidigare poesin i den här boken. Därmed framgår hur väl sammanhållen Lars Björklunds diktning är, och hur tydlig dess intention att förmedla väsentligheter ur författarens eget pågående liv. För den lyhörde finns här mycket att lära om vad livsmognad vill säga.