Förskräckande samtidsskildring

I den i ordets alla bemärkelser stora romanen Under jord (2001) kopplade Don DeLillo ett helhetsgrepp på det amerikanska samhället under 1900-talet. I hans nya bok Cosmopolis är perspektivet, men framför allt tidsramen, något snävare, även om det återigen är samhällsutvecklingen som står i fokus.Boken handlar om den unge multimiljardären Eric Packer. I hans fyrtioåttarumsvåning på Manhattan finns en hajbassäng, en ansenlig konstsamling och två hissar för olika sinnesstämningar. I den ena, som är programmerad för en fjärdedel av normalfarten, spelas det lugnande pianostycken, i den andra rapmusik. På morgonen den dag då romanen utspelar sig grips han av en plötslig lust att klippa håret hos just den frisör som brukade klippa hans far.Genom limousinens rutorI sin vita limousin med marmorgolv ger han sig i väg till sina gamla barndomskvarter. På väg genom Manhattans vimmel stannar han emellanåt till för att äta, göra ett läkarbesök, träffa älskarinnor, plocka upp en medarbetare för en hastig konferens i bilen. Med i limousinen följer livvakten Torval som har till uppgift att skydda honom mot ett överhängande mordhot.Under färden håller han hela tiden ett öga på bildskärmarnas ström av blinkande siffror som återger valutornas upp- och nedgångar på skilda håll i världen. Genom limousinens rutor ser han ett begravningståg för den rapartist vars musik spelas i hans snabbhiss, en filminspelning och en antiglobaliseringsdemonstration som vandaliserar staden. Vad han inte vet, trots alla sina övervakningskameror, är att hans rörelser följs av den man som skall bli hans mördare.Trots att detta är en bok som nästan i sin helhet utspelar sig i baksätet på en bil är den så fullmatad med snabbt förbiflimrande intryck att resultatet stundom blir läsaren övermäktigt. Gatubilderna från New York är skarpa och suggestiva och beskriver ett närmast krigsliknande tillstånd, en stad under belägring av en oviss och vagt hotande modernitet som mer än något annat kännetecknas av sin materialism och sin överväldigande, aggressiva anonymitet: "Människor skyndade förbi, de andra på gatan ändlöst anonyma, tjugoett liv per sekund, med rusningstid i ansikte och pigmentering, flimmer av den flyktigaste tillvaro." Även vänskaps- och kärleksförhållandena präglas i Cosmopolis av en kyla som i vissa stunder bränner till, t ex i scenen när Erics hustru för första gången upptäcker att han har blå ögon.En förvriden spegelDen verkliga huvudgestalten i Cosmopolis är dock inte Eric, eller ens Manhattan, utan samtiden — en tidsmässig placering som känns långt ifrån självklar. Om DeLillo inte hade daterat berättelsen till en dag i april 2000 hade det legat nära till hands att anta att den utspelade sig i framtiden. I Cosmopolis har DeLillo skapat en apokalyptisk, science fiction-artad värld i avsaknad av räta vinklar och linjer, en förvriden spegel där samtiden framträder med groteskt uppförstorade drag. Det är ett samhälle i konvulsioner Eric Packers vita limousin glider fram genom, ett hyperteknologiskt och hyperkapitalistiskt skede i samhällsutvecklingen vars grundtanke är, sägs det i boken, förstörelsen.Eric Packer är heller inte i första hand en individ med psykologiskt djup och komplexitet, utan en representant för den tidsanda som DeLillo beskriver. Skildringen av tomrummet och det alienerade tillståndet i storstaden för ibland tankarna till Paul Auster, vilken boken också är dedicerad till, men även till Bret Easton Ellis och hans kyliga skildringar av statusbesatta storstadsmänni-skor, vars moral och empati korrumperats av den skenande materialismen och ytligheten i de mänskliga relationerna. De flimrande siffrorna på Erics bildskärmar är för honom mer uttrycksfulla och levande än människorna han umgås med. Han är bättre på att läsa yenens fluktuationer än sin egen hustrus minspel. De enda mellanmänskliga kontakterna som kännetecknas av någon uppriktigt menad vilja att nå fram till den andra är i Cosmopolis de sporadiska och meningslösa våldshandlingarna.Ansenlig breddCosmopolis är en gnistrande kall och hård liten roman, skriven på en snabb och koncentrerad, nästan filmisk prosa. Trots att konstruktionen skiljer sig åtskilligt från den episka spännvidden i Under jord, finns det en ansenlig bredd i det idémässiga innehållet. Don DeLillo ger sig oförskräckt i kast med några av samtidens mest fundamentala frågor, de som rör själva förutsättningarna för kulturens och civilisationens — i förlängningen hela mänsklighetens — fortlevnad. Det är utan tvekan en fascinerande, om än i allra högsta grad förskräckande, samtidsskildring som man läser med stor behållning.Inte ens det som egentligen borde vara svagheter, t ex ytligheten i karaktärsteckningen, blir besvärande. I stället ligger det nära till hands att uppfatta det som ett medvetet litterärt grepp. Att allting reduceras till yta är ju det som boken säger på varje sida.Det är i alla händelser ingenting som hindrar en från att läsa Cosmopolis med ett oupphörligt intresse och engagemang.