Förorten är inte som du tror

"Faïza Guène kanske kan ge svar till Uppsalas läsare innan Gottsunda hinner fostra egna författare", skriver en person som vill att vi ska uppmärksamma den franska författaren i tidningen. Det låter nästan som ett hot. Eller ett löfte? "Oroligheterna fortsätter i Gottsunda och förmodligen finns det många läsare som undrar mycket om vad det är som ligger till grund för bilbränder och stenkastning", förklaras vidare i mejlet.
Jo, säkert. Men kan Faïza Guène, född 1985 i Frankrike, ge svar om Gottsunda?

Jag läser hennes senaste, tredje roman och hinner bara två sidor innan politiska associationer triggas i gång. Redan framgår att berättarjaget är en fransk, vit man, arbetarklass, betraktad som rasist, bosatt i en förort vid pendeltågets slutstation - en "plats där du nog aldrig kommer att sätta din fot". Och redan har mina tankar hamnat i debatten inför det franska presidentvalet 2007.
Det talades då om att klassresorna börjat gå neråt i stället för uppåt i Frankrike. Och att arbetarklassens känsla av orättvisa i förhållande till de som har det bättre hade ersatts av en motvilja mot de som har det ännu värre, nämligen invandrarna. En ny skiljelinje kunde skönjas i politiken, mellan de som hoppades på en förbättrad social position och de som fruktade en social nedåtresa.
Det sociala fallets bottenstation har tydligt naglats fast i det allmänna medvetandet: höghusförorten.

Det finns alltid spänningar mellan centrum och periferi, men i västeuropeiska städer är situationen extra känslig sedan kravallerna i Paris år 2005. Faïza Guène, själv uppväxt i Parisförorten Pantin, debuterade som nittonåring året före. Hennes debut Kiffe kiffe i morgon handlar om femtonåriga Doria som bor i en förort med sin mamma, som arbetar som städerska, medan pappan har stuckit tillbaka till Marocko. Här ger berättarjaget Doria sin bild av ett Frankrike med rasistiska chefer och förljugna socialassistenter.

Romanen blev en omedelbar succé. Bara det faktum att förortsslang användes väckte stor uppståndelse. Guène fick snabbt rollen som en förortens taleskvinna.
Nej, det är inte konstigt att jag börjar tänka på politik när jag läser Sista beställningen på Balto. Men det är dumt. Dumt eftersom det för med sig ett knippe förutfattade meningar och förväntningar, som riskerar att skymma själva romanen. Jag misstänker att Faïza Guène vill tala om det för mig, när hon snart byter berättarperspektiv. Plötsligt är det inte längre Joël som har ordet, utan Taniel. Han som kallas turken, fastän han inte är turk, utan armenier. Men "förresten pratar jag inte armeniska heller". Sedan tar hans tjej, Magalie, över berättelsen, sedan Taniels mamma Yeva och därefter hans pappa Jacques. Och så tvillingarna Nadia och Ali och sist den efterblivna lillebrorsan Yeznig. I centrum för deras berättelser står ett dödsfall; Joël har blivit knivskuren på baren Balto.

Det är som om Faïza Guène vill svära sig fri från att ge något slags definitiv bild av förorten. Liksom från att, som i fallet med Kiffe kiffe i morgon, förväxlas med berättarjaget. Läsaren som öppnar romanen med ideologiska glasögon får en varning: du ska inte tro att det går att förstå livet här ur ett enda perspektiv.
Initialt är det lite besvärande att "jag" varierar från kapitel till kapitel. De åtta huvudpersonerna ter sig först schablonartade. Här finns den blonda tjejen som betraktas som slampa, den bråkiga, unga killen som skolkar, den slitna och lågavlönade mamman som försöker hålla fasaden med hjälp av smink, liksom den håglösa, arbetslösa pappan. Men Faïza Guène lyckas på ganska få sidor blåsa liv i karaktärerna och göra dem till individer som går på tvärs mot fördomarna. Mycket är det tack vare språket. Faïza Guène kan skriva som folk talar. Eller snarare: hon får det att kännas som det. Åtta egna röster och en lika säregen berättelse tar form. Det är spännande, sorgligt och mitt i allt elände riktigt skoj ibland.

Vad säger då romanen om förorten? Den som söker budskap kan nog läsa mellan raderna att det främsta problemet inte är etnicitet och kultur, utan fattigdom och okunskap. Men mer än något annat tror jag att Faïza Guène bekymrar sig över bilden av förorten.
"Det ger omväxling att se en tidningsnotis som inte har nån koppling till förorten eller invandrarna. I vanliga fall finns det alltid en koppling, även om den är subtil, om det inte handlar om trafikolyckor förstås", säger Nadia i romanen.
Om Sista beställningen på Balto är politisk, är det inte genom själva berättelsen, utan för att den är placerad i en miljö som förblivit alltför ensidigt skildrad och alltför okänd i det allmänna medvetandet. Det ger en annan, mer nyanserad bild av den där fruktade bottenstationen. Oavsett om det är författarens avsikt är det ett ovärderligt bidrag till ett mer begripligt samhälle.

Förorten är inte som du tror

Den franska författaren Faïza Guène - känd för succén Kiffe kiffe i morgon - är aktuell på svenska med ytterligare en roman om livet i höghusförorten. Har hon något att lära om händelserna i Gottsunda i höstas? Lisa Irenius läser en mörk men humoristisk berättelse.