Förnyat ljus över upplysningen

För drygt tolv år sedan anmälde jag på denna sida en bok av vår upsaliensiske idé- och lärdomshistoriker Tore Frängsmyr med titeln Sökandet efter upplysningen och konstaterade att författaren företagit en välbehövlig röjning bland hi­storiska termer och periodbegrepp. Hans väl underbyggda tes gick ut på att väsentliga delar av den franska upplysningsfilosofin gick Sverige förbi och att ordet därför bör användas med stor försiktighet om svenska förhållanden. Vad motiverar då en nyutgåva av samma verk?Ett skäl är de kritiska gensagor den första upplagan lär ha väckt, fast de inte redovisas närmare. Ett annat är den diskussion om 1700-talet och upplysningen som på bred internationell front förts under det senaste decenniet. Flera nya forskningsbidrag från bland annat amerikanskt håll har inarbetats inte bara i bibliografin utan även i den löpande texten, och ett par helt nya avsnitt har tillkommit.Den nya upplagan avslutas med ett kapitel betitlat Ekonomisk nyttokultur — och estetisk kultur vars huvudpoäng är att det man under frihetstiden tog till sig av de fransk-engelska idéerna framför allt gällde det ekonomiska utnyttjandet av de nya naturvetenskapliga rönen medan den gustavianska eran med Gustav III själv i spetsen framför allt intresserade sig för litteratur och konst. Den i fransk upplysningsfilosofi centrala frågan om en materialistisk grundsyn kontra religionens sanningsanspråk togs däremot inte upp till offentlig diskussion hemma hos oss av den enkla anledningen att censur och kyrklig överhöghet lade locket på.Slutsatsen av Frängsmyrs granskning av det svenska 1700-talet är att termen upplysning inte bör användas som beteckning på en hel idé- och kulturhistorisk epok utan på en bland många strömningar i tiden.Det i den traditionella modersmålsundervisningen lättsinnigt använda motsatsparet upplysning—romantik som övergripande namn på två skeden som avlöste varandra omkring år 1800 håller inte längre, däri har han otvivelaktigt rätt.I min anmälan av bokens första upplaga ställde jag frågan hur framtida pedagoger — läs läroboksförfattare — skulle behandla problemet. Ett drygt decennium är en kort tid i detta sammanhang men en viss förskjutning kan faktiskt noteras, antingen den kan tillskrivas Frängsmyr eller andra omständigheter. Två av marknadens ledande handböcker, Olsson-Algulins Litteraturens historia i Sverige, och Lönnroth-Delblancs Den svenska litteraturen vidhåller även i nya upplagor den traditionella terminologin. Göran Hägg däremot ansluter sig i sin Den svenska litteraturen (1996) i praktiken till Frängsmyrs kritiska hållning, visserligen utan namns nämnande. Detsamma gäller i stort sett den samma år i USA utgivna A History of swedish literature där James Massengale visserligen kallar sitt kapitel The enligtenment — the gustavian age men ställer sig skeptisk till den förra termens relevans för Sveriges del.Frängsmyr bör kunna känna sig ganska nöjd.