Förnumstigt om C J L Almqvist

Tintomara i Drottningens juvelsmycke sjunger "Mig finner ingen, Ingen jag finner", ord lämpliga att överföra på hennes skapare, Carl Jonas Love Almqvist. I decennier var han persona non grata p g a en falsk namnunderskrift och, som antogs, en sked arsenik i procentaren von Schevens havresoppa. I decennier förblev vissa av hans skrifter olästa, eftersom idéer och berättelser inte gick att foga samman. 1920-talets moderna Almqvistforskning, förebådad av Martin Lamm, med namn som Henry Olsson, Olle Holmberg och Algot Werin fick sitt starka genomslag dels i kraft av noggrann reflexion över de verk Almqvist själv läste, dels i kraft av den biografisk-psykologiska metod som då slog igenom i forskningen. Gåtor i texten förklarades utifrån gåtor i författarens personlighet.
Senare generationers litteraturforskare, från stilanalytiker till marxister, har framhållit galenskapen i denna metod.

Emellertid vore det klokt att hålla isär författarbiografin och den biografiska litteraturforskningen. Författaren kan i likhet med fältherren och rikskanslern vara av sådan allmänhistorisk betydelse att hans liv är värt en bok. Detta behöver inte innebära att vi behöver förklara hans diktning utifrån hans gärningar. Omdiskuterade nya författarbiografier som Jens Andersens om H.C. Andersen eller Ivo de Figueiredos om Henrik Ibsen har inga anspråk på att nytolka forskningsobjektens verk, men vill däremot sätta in författarliven i större sammanhang. En annan möjlighet är att som Ulla-Britta Lagerroth i hennes monografi om Johannes Edfelt skriva en författarskapsbiografi, där verket - inte personen - står i fokus.

När nu litteratursociologen Johan Svedjedal, huvudredaktör för den vetenskapliga utgåvan av C J L Almqvists Samlade Verk, offentliggör första volymen i en trebandsbiografi om Almqvist, här kallad Love, förväntar man sig naturligt nog en bred bas: Almqvist i en socialhistorisk kontext och Almqvist på bokmarknaden. Svedjedal har sett som sin uppgift "att gå igenom, analysera och värdera de väsentliga uppgifterna om Almqvists liv och diktning, men också att dra fram nya uppgifter och göra en självständig tolkning av det biografiska och litterära materialet".

Syftet är lovvärt och ibland lyckas Svedjedal ge en tydligare bild av ett skeende än föregångarna. Detta gäller framför allt Loves provår som torpare i Köla socken i Värmland 1824-25. Detta kollektiva projekt är så kantat av svek och dubbla budskap att det kunde vara hämtat ur vår samtid: av Loves vänner flyttade Janne Hazelius aldrig med och Jonas Waern gav sig iväg från kolonin innan hans nya hus stod färdigt. Svedjedal dömer inte, men framlägger ymnigt fakta i målet. Något liknande gäller Almqvists vänskap med A F Lindblad och Malla Silfverstolpe och tämligen misslyckade äktenskap med Anna Maria Lundström.

En särskild eloge skall också gå till Svedjedal för utförlig behandling av Almqvists pedagogiska verksamhet vid Nya Elementar och hans läroböcker. På plussidan noteras även en verköversikt och en exakt tabell över Almqvists liv 1793-1833.
Men mycket annat inger besvikelse. Den svedjedalska metoden implicerar ofta återanvändande med korta omnämnanden och hänvisningar till forskningen i noterna, i stället för reflexion över befintliga dokument och historisk värdering. Den som inte äger Henry Olssons monografi, som i detalj belyser Almqvists liv och verk fram till 1836, och Greta Hedins gedigna avhandling om Manhemsförbundet från 1928 är ofta förlorad.

Almqvist var uppenbart karismatisk. Av hans religiösa anhängare blev Wilhelm Klintberg sinnessjuk 1820, Charlotte Hazelius Södermark bröt med sin make 1822 och Gustaf Hazelius och Stina Hohlfeldt dränkte sig i Edsviken 1833. Hypoteser om det destruktiva i Almqvists personlighet och hans tillämpning av swedenborgianism och pietism saknas, ehuru Swedenborg nämns på dryga dussinet sidor. Hos Svedjedal får vi nöja oss med Loves försök att reformera Manhemsförbundet, MannaSamfund och Pro Fide et Caritate.

Varje Almqvistforskare tycks fascinerande nog ha sin egen Almqvistbild: Svedjedal tycks blott tolerera en enda och menar att vissa motståndare letts till "ettdera av två tankefel. Det ena är att Almqvist skulle ha varit splittrad eller hållningslös. Och det andra är att han egentligen aldrig kom ur romantikens föreställningsvärld." Dylika påståenden torde vinna på att debatteras i stället för att avfärdas.
Loves verk framstår som "alternativ till verkligheten". Av hans vardag på skolan finns enligt Svedjedal inga spår i Solavivs sång, polskan Världens slut är "tokrolig" (och har alltså inte drag av dödsdans) och Du går icke ensam laddar universum med "lika mycket tillit och trygghet som i en godnattsaga". En biografisk tolkning av Månsången där månen hävdas vara "symbolen för Love, evigt ensam, otillfredsställd och okänd av andra" anses rimlig, men Svedjedal nämner inte vad en dylik tolkning kan tillföra. Love lovprisas även som skildrare av den svenska sommaren, bl a i resebreven till hustrun.

Innehållet i Almqvists säregna ungdomsverk refereras som om de vore realistiska romaner; man känner varken igen Murnis eller Ferrando Bruno. Atterbom utsätts för sarkasmer: "I gymnastiksalen var inte Atterbom effektivare än en pudel i en kulstötarring". Om Svedjedal studerat dokument från exempelvis Alf Sjöbergs (här oomnämnda) almqvistiscensättningar på Dramaten hade han kanske upptäckt att det väsentliga hos den unge Almqvist nog är något annat än det rent bokstavliga. I stället för de långa referaten kunde läsaren ha fått en inblick i konstsagan som genre och spelet mellan berättelsenivåer, drömmar och syner i romantisk prosa.

Tonen i boken är ofta idylliserande och förnumstig. Om den är naiv eller naivistisk anar blott dess författare. Svedjedal vet att den 25-årige Love inte hade "sett mer av nakna kvinnor än han gjort av pantrar"; i Loves värld finns massor av sex, och ingen risk för att blir gravid. Utgångspunkten för människans förvandling till det bättre i himlen är att "det är mindervärdigt att vara ful, gammal och handikappad". För den vaginalcentrerade erotiska mystiken hos Almqvist tycks Svedjedal sakna tentakler; att extrem fixering av kroppen här ständigt pekar hän mot det andliga analyseras knappast.

Många av Almqvists hjältar dör. Svedjedal förklarar: "Love dödade sina huvudpersoner med ett leende" - men i stället borde han kanske ha betonat fiktionselementet. Kanske återanvänder Almqvist mord i världslitteraturen?
Låt oss hoppas att Svedjedal i nästa volym avstår från att placera sig själv mellan läsaren och Love och ger oss mera av Almqvists religiösa och politiska kontext och oftare släpper fram andra forskarröster i diskussionen.

Förnumstigt om C J L Almqvist

Uppsalaprofessorn Johan Svedjedal placerar sig själv mellan Almqvist och läsaren i sin nya bok, skriver Roland Lysell.