"Förliten eder icke på furstar"
En noga uträknad politisk plan låg bakom Stockholms blodbad, hävdar Lars Ericson Wolke, skriver Torgny Nevéus.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur kan någon vilja ta sig an ett sådant ämne? Det frågar man sig, eftersom en mängd historiker från hela Norden redan under sekler har skrivit om den ohyggliga händelsen i Stockholm novemberdagarna 1520. Wolke vet naturligtvis att frågorna ofta är ventilerade och de få källorna noggrant värderade och granskade. Men han har, som han uttrycker det, "inte gjort någon tråkig resa i upptrampade forskarspår".
Historikerna har sökt lösa skuldfrågan. Vem bar ansvaret för blodbadet? De har nått olika resultat och Wolke presenterar väl härvidlag inte något radikalt nytt - jag återkommer till det. Nytt är däremot att han inte bara fokuserar på själva blodbadet utan också redovisar dess förhistoria ordentligt. Han går ett par århundraden tillbaka för att reda ut svensk-danska relationer och maktkampen inom Sverige. Även den som tror sig känna till huvuddragen i detta skeende blir gripen av spänningen. Man erfar något av att "jag kan inte släcka lampan förrän jag vet hur det går". Det är inte många historiker som berättar så fängslande.
År 1520 hade först det hänt att riksföreståndaren Sten Sture d y inte kunnat avvärja danskarnas anfall utan förlorat vid Bogesund i Västergötland. Han sårades själv och dog på vägen till Stockholm.Den danska offensiven fortsatte upp över landet och i början av september kunde Kristian II tåga in i Stockholm. Han gjorde ett kort besök hemma i Köpenhamn men framtvingade svenska riksrådets försäkran att han genom arv ägde rätten till Sveriges krona, trots att vårt land var valkungadöme. Ärkebiskop Gustav Trolle krönte honom i Storkyrkan söndagen den 4 november.
Den följande veckan skulle uppfylla en dramatikers högst ställda ambitioner. De första dagarna var fyllda av festligheter på Stockholms slott av en omfattning som man där inte sett på länge. Mitt i allt glammet gick kung Kristian omkring med ett vänligt ord till var och en. Men sent på onsdagen förändrades allt. Gästerna fick nu veta att de inte fick lämna slottet och den godmodige fursten hade förvandlats till en obeveklig domare. Det gjordes gällande att en mängd svenskar - adelsmän och borgare, men även ett par biskopar - gjort sig skyldiga till uppenbart kätteri, när de låtit riva ärkebiskop Gustav Trolles borg Stäket. Straffet verkställdes så gott som omgående; under torsdagen och fredagen avrättades mellan 82 och 93 personer på Stortorget (sifferuppgifterna är osäkra).
Historikerna har som sagt livligt diskuterat vem som bar skulden för blodbadet, Kristian eller Gustav Trolle. Det har inte bara varit så att danskarna velat lägga ansvaret på ärkebiskopen och svenskarna på kungen. Bilden är mera komplicerad än så. Numera är det nog en allmänt vedertagen uppfattning, också omfattad av Lars Ericson Wolke, att Kristian II hade en noggrant utarbetad politisk plan. Den gick ut på att en gång för alla befästa unionskonungens makt också i Sverige. Författaren pekar på en händelse, som inträffat 1505, när kung Hans dömt ett antal svenskar av liknande skäl. Följden blev då ett numera mindre observerat blodbad i Kalmar, varvid ett antal borgare fick sätta livet till. Sonen, Kristian II, kände naturligtvis till detta och han kan ha ansett att man nu, 1520, borde ta till med hårdhandskarna. Ericson Wollke påpekar också att kröningen inte som brukligt var, ägde rum i Uppsala domkyrka utan i Storkyrkan. Det var lättare att kontrollera folk i Stockholm, som hade en ordentlig stadsmur. Säkert är att Kristian II var ett politiskt råskinn, som nog väl förtjänade att kallas tyrann, en benämning som efterträdaren Gustav Vasa gärna använde i propagandan.
Men, så presenterar författaren en talande slutreflexion. Peder Jakobsson Sunnanväder hette en kyrkoherde på Gotland, som då var danskt. Han var knuten till Sturepartiet och gjorde på 1510-talet karriär på fastlandet. Bevisligen fanns han med på Kristians blodbadslista men hade turen att vara utomlands i november 1520. Han återvände sedan till Sverige. Gustav Vasa gjorde honom till biskop i Västerås, men så råkade han ut för kunglig onåd. Vid Distingen i Uppsala 1527 dömdes han av en "andlig" domstol, liknande den som upprättats i Stockholm 1520. Den 65-årige mannen bars till avrättningsplatsen på en kulle söder om Uppsala och steglades där. Det som Kristian inte lyckats utföra fullföljde Gustav Vasa, säger Lars Ericson Wolke. Peder Jakobsson blev "det sista, något försenade offret för Stockholms blodbad". Man kanske kan tillägga: "Förliten Eder icke på furstar!".
EN NY BOK
Lars Ericson Wolke
Stockholms blodbad
(Prisma)
Lars Ericson Wolke
Stockholms blodbad
(Prisma)