Förledande vackra dikter

I förlagskatalogen skriver man kort att "Helena Erikssons nya dikter har en stark visuell, rumslig prägel och ska läsas uppslagsvis" sedan citeras en kort dikt. Inget mer. Det är den kortaste presentationen jag sett. Men det är inte förvånande, omkring denna poets böcker skapas ytterst lite information, ingen presentation, inga författarporträtt på flikarna. Budskapet är tydligt, så lite som möjligt får störa texten. Det är ett, nu för tiden, alltför sällan använt sätt att presentera en bok - men här står alltså texten i centrum.
Helena Erikssons dikt är inte enkel och medryckande. Läsaren får läsa ett stycke, blunda och meditera, läsa om och meditera igen. Det är tidskrävande. Men det finns nästan alltid vägar att gå, något flimrar hastigt förbi, i de otaliga återvändsgränder man kan lockas in i.

Samtidigt finns en tydlig process, en utveckling. I De, bara rör sig tre människor. Ja, eller är det en och samma som är uppdelad i tre olika egenskaper? Texten pågår där mellan de tre, en man, en kvinna och jaget. Det begås ett brott, jaget blir utsatt. Brottet är en fysisk kränkning men det handlar också om skrivprocessen, den psykologiska självkränkningen att plocka isär verkligheten, sitt jag, och sammanfoga den igen, i en annan ordning, i skrift. Det handlar alltså om skaparångest.
En annan sida av detta är att det tycks vara en omöjlighet att inte skriva: "'jag skriver alltså existerar jag'" Det är en omskrivning av filosofen René Descartes grundantagande: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså finns jag). Det smärtar när poeten använder en så sliten omskrivning. Det borde inte finnas där, men antagligen är de orden oundvikliga. Det är en grundregel, som jaget inte kommer förbi.

Efterhand kryper möjliga tolkningar fram. Men här finns också ett rörelsemönster, med kroppar och utsatthet. Det fascinerar och det börjar sjunga, men så kastas jag plötsligt ut ur texten. Då tror jag att den kommer till en smärtpunkt, kanske en låsning, ett upprepningstvång som blir så tungt att läsaren lämnar texten för att andas.

Ur ett annat perspektiv handlar detta om distans, jagets distans till verkligheten. Att smita från äventyret.

Det gäller att stå ut, uthärda
ismassor, hunger, köld, leda
Hetta

Jag hade kunnat

Men du gjorde det inte

Och då blir De, bara en förledande vackert svart och oemotståndlig text. Den skildrar en strategi som gör den fysiska världen ofarlig. Det har förstås sitt pris, ytterst sett är det en djup ensamhet.
Visst, Helena Erikssons dikt är tung läsning. Men den är vitalt närsynt, den ser bortom det enkelt sagda. Ett djup för den som tröttnat på den breda underhållningens plattityder.

Förledande vackra dikter

Betydelserna kryper långsamt fram ur Helena Erikssons oemotståndliga dikter, skriver Magnus Dahlerus