Förklädd Coetzee

När den sydafrikanske författaren J M Coetzee 2003 tilldelades Nobelpriset i litteratur var det enligt Svenska Akademiens formuleringar "för ett författarskap som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet".
Till skillnad från många prismotiveringar var det en karaktäristik som för varje ny bok av Coetzee framstår som alltmer träffsäker.
Inte minst gäller det Coetzees nya bok Sommartid, en fortsättning på den självbiografiska (?) svit av böcker som inleddes med Pojkår 2001 och fortsatte med Ungdomsår 2002.
I dessa båda böcker framträdde den annars omvittnat skygge, ofta i andras identiteter förklädde författaren för första gången med en mer explicit öppenhet som man gärna ville läsa som just självbiografisk. Visserligen skriver Coetzee inte heller här om sig själv i första person; huvudpersonen benämns hela tiden "han", men det är en han som företer stora likheter med författaren själv.
Och i de följande romanerna, bland dem Elizabeth Costello (2003), är förklädnaden en åldrande australisk författare. I nästa bok, Den långsamme (2005) går Coetzee ännu ett steg när han mitt i berättelsen bryter fiktionen och låter denna Elizabeth Costello dyka upp på nytt i ett nytt sammanhang. Och i Ett dåligt år (2007) fortsätter Coetzee denna väg genom att låta flera röster parallellt berätta historien.

Det här sättet att förhålla sig till fiktionen utvecklas vidare i Sommartid. Den nya boken handlar om hur författaren Mr Vincent ägnar sig åt att samla åsikter och fakta om den avlidne (!) författaren John Coetzee genom att intervjua människor som på olika sätt stått honom nära. Syftet är att skriva en bok om denne John Coetzee, och de som används som källor för att teckna hans personlighet är Julia, med vilken han haft en intim relation, vidare kusinen Margot, som ända sedan deras gemensamma barndom stått Coetzee nära. Den från Brasilien invandrade Adriana lärde känna John Coetzee som sin dotters engelsklärare, medan Martin och Sophie varit hans kolleger vid universitetet i Kapstaden.
Med hjälp av dessa personers (fingerade?) vittnesbörd om personen John Coetzee presenterar J M Coetzee vad som måste kunna beskrivas som en självbiografisk personteckning. Och det porträtt som växer är sannerligen inte någon särskilt nådig självbild. Han var inte någon bra människa, menar Adriana, som man varken sensuell eller kroppsligt attraktiv. Han beskrivs som tafatt och fumlig, osäker och skygg, och den hårdföra Adriana vill helst beskriva honom som "mannen av trä". Inte heller älskarinnan Julia har mycket gott att säga om den döde: han var socialt helt oduglig, han saknade dessutom sexuell utstrålning, han älskade inte någon, inte ens sig själv.

Vänligare är i så fall kusinen Margot, som gärna försvarade sin excentriske kusin inför den övriga familjen, men som även hon stundtals fann honom besynnerlig. Kollegerna vid universitetet talar om en blek figur som gjorde vad han skulle men knappast förmådde entusiasmera sina elever. Och på tal om författarskapet är domen ofta lika hård: egentligen skrev han inte särskilt märkvärdiga böcker, åtminstone inte efter romanen Onåd, lyder fleras omdömen. Det faktum att han fått Nobelpriset spelar i sammanhanget mindre roll.

Som läsare känner man gång på gång lust att gå i svaromål och säga emot de orättvisa omdömen som levereras. Den dom som John Maxwell Coetzee uttalar över sig själv och sitt författarskap stämmer inte med läsarens. Om inte förr så ger den här originellt strukturerade "självbiografin besked om ett författarskap på högsta nivå och av en originalitet och mångfald som långt ifrån är vanlig."

En intressant iakttagelse i beskrivningen av den fiktive John Coetzee är hans politiska medvetenhet. J M Coetzee brukar ju ofta beskrivas som en i grunden opolitisk författare, som till skillnad från sina författarlandsmän André Brink eller Nadine Gordimer knappast explicit tagit till orda om förhållanden i Sydafrika, varken under apartheidtiden eller efter det rasistiska systemets sönderfall. I Sommartid framträder en delvis annan bild av författaren; bland annat läser man gärna vissa partier i boken som förklaringar till att Coetzee sedan flera år lämnat Sydafrika och bosatt sig i Australien. Att arvet från den vita förtryckartiden spelat in detta författarens livsval verkar högst troligt: "Vår närvaro i landet var laglig men orättmätig", säger kollegan Martin i intervjun med Mr Vincent. "Vår närvaro byggde på ett brott, nämligen på den koloniala erövringen som vidmakthölls av apartheid".
Så explicit har J M Coetzee aldrig tidigare i sina skönlitterära verk uttalat sitt politiska avståndstagande från den sydafrikanska politiken. Däremot har den uppmärksamme läsaren kunnat ana sig till hans inställning, gestaltad i fiktiv form i tidigare verk.

Sommartid är i sin helhet den bok man kommer människan och författaren John Maxwell Coetzee närmare än någonsin tidigare. Kanske är det just genom att renodla de "förklädnader" som Svenska Akademien beskrivit, som författaren förmått vara som mest personlig, öppen och frispråkig. Det är svårt att tänka sig ett mer genialt sätt att bruka fiktionen som redskap i författarskapet. Att Sommartid nominerats till årets Man Booker Prize ter sig närmast som en självklarhet.

Förklädd Coetzee

Sommartid är J M Coetzees mest öppenhjärtiga roman hittills, skriver Cristina Karlstam. Här framträder också en mer politisk författare än tidigare.