Författarskap med flera nyanser
Per Odenstens nya roman lämnar dunkla, skimrande känslor, skriver Peter Fröberg Idling.
Per Odensten
Foto: Ulla Montan
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men så är det de där böckerna som jag känner att jag aldrig skulle kunna skriva, om jag så fick försöka varje dag i tusen år. Författarskap som formulerar sådant jag kanske dagligen konfronteras med, men ändå aldrig skulle uppfatta på samma sätt som de gör. Författare som verkligen visar att världen har helt andra dimensioner, även mitt ibland de mest välkända. Det innebär inte per automatik att deras böcker är bättre än andra. Men de är annorlunda - och det kan vara en omistlig kvalitet i sig.
Till de författarna räknar jag Per Odensten. När han efter nästan två decenniers tystnad återkom med Lampa som gör mörker var det en litterär händelse. Jag minns läsningen som omtumlande, men så här åtta år senare har stora delar av storyn blekts bort. Kvar är känslan - en lågt sjungande ton, en slags färgnyans som inte liknar några andra. Men jag känner omedelbart igen den när jag ger mig i kast med Odenstens nya roman, Horntrollet. Och även i den är händelseförloppet inte behållningen. Storyn är ett habilt utanverk över något väsentligt mer fascinerande. Det kan låta futtigt att säga att det lika lågmält säkra som vackra språket och de särpräglade bilderna det frammanar är bokens verkliga styrka. Så enkelt är det självfallet inte. Men de blir tillsammans en dörr till ett underland som jag behöver Odensten för att se.
Huvudperson i Horntrollet är Eilert Stavh. Hans barndom skiljer sig från andras genom att ""först var han spädbarn, sen blev han småbarn. Sen tog det slut. Det blev inte mer." I det provinsiella 1920- och 30-talets Blekinge får han gå om klass efter klass i folkskolan. Efterbliven i huvudet, men duglig till enklare kroppsarbete. I det fattiga omålade torpet tar den alkoholiserade fadern ut sin besvikelse över sonens saktfärdighet med livremmen. Till slut går misshandeln över styr. De lokala pamparna i skolnämnden låter Eilert bo i skolans torkrum, mot att han bistår den tystlåtne vaktmästaren Olausson.
Som beskyddare har Eilert skolans två lärarinnor, den äldre fröken Paulsson och den nyss utexaminerade fröken Ekdahl. I en plåtask har han även Horntrollet, en ekoxe han fångat. Den döda insekten talar till honom om nätterna. "Inte med vanlig röst, utan med något som mer liknade en möjlig framkomlighet i honom själv. Som när träd meddelar sig genom rörelser i det som annars skulle förblivit osynligt. När de ser och hör för att de övervunnit tystnaden hos oberörda himlar."
Men det är en liten ort. Och när den unga fröken Ekdahl "hamnar i omständigheter" och vägrar namnge fadern vänds misstankarna mot "idioten" som trots allt blivit yngling och bor under samma tak. Det är dessutom en tid då socialdarwinismens teser sipprat ner även i provinsernas hjälpligt bildade överklass.
Det går naturligtvis enkelt att projicera hela folkhemsbygget genom romanens lins. Samhällets olycksbarn som ska bildas och tas om hand, samtidigt som den sociala ingenjörskonsten vet att snöpa folkstammens svagaste skott och kvistar. Men det är subtilt berättat och romanen mer mångbottnad än så.
Med Horntrollet skriver Odensten in sig i en tradition av utanförskapsskildringar i ett Sverige som står med ena benet i 1800-talets bondeland och det andra i den spirande moderniteten. Det går att se paralleller med PO Enquists Kaptens Nemos bibliotek eller Hans Alfredssons En ond man (som blev filmen Den enfaldige mördaren). Eller för den delen någon av Björn Ranelids tidiga böcker, där människorna långsamt skruvas ner i sina öden.
Och naturen måste nämnas i en anmälan av Horntrollet. Lätt trollsk andas den in och ut sina årstider, med Eilert som receptiv besökare bland träden lika mycket som han är ett med dess gåtfulla liv. Ormbunkarna, de nyplockade äpplena, allt skrivs fram med en förtrolighet och innerlighet som gör dem angelägna på ett sätt de ofta är i verkligheten, men mycket sällan är i ord.
Det man kan invända mot en i nästan alla avseenden magnifik läsupplevelse är att vissa skeenden i den 30-talsturbulenta men avlägsna omvärlden stryks under med väl grova streck. Eller att karaktärerna förlorar i subtilitet när de delas upp i för och emot Eilerts framtid i skolhuset. Sågägaren kanske är lite väl nyrikt bufflig, fadern väl mycket av en schablonsuput och den förföriske lärarvikarien med sin fiol lite för mycket strömkarl. Men vid ett hastigt påseende är ju folk inte alltid så komplexa. Det är snarare sådant som jag räknar med kommer att vittra bort med tiden. Och då återstår bara den där dunkelt skimrande känslan som Odenstens böcker efterlämnar.
Horntrollet
Per Odensten
(Norstedts)
Per Odensten
(Norstedts)