Författarporträtt med mästarhand

Det talas i dag ofta om att journalistiken är stadd i omvandling. Det är följden av den nya mediesituation som uppstått sedan förra århundradets mitt. Televisionen, som huvudsakligen är ett bildmedium, har tvingat orden att dela med sig av utrymmet. Gratistidningen sätter den snabblästa, korta och förenklade texten i förgrunden. Datorvärlden med sina bloggar har placerat det subjektiva uttrycket i centrum. Och det under senare tid upphaussade "twitter" gör det triviala till något förebildligt: "Jag är på väg till frisören, sedan ska jag fika".

Under sådana villkor är det en lisa att läsa en författare för vilken språket i dess fullödigaste form är verktyget för det mesta av hans kommunikation. Någon som visar vad orden är mäktiga hos en mästare, som behärskar språket så nära fulländning det går att komma. Jag tänker på Per Wästberg, som i dag på världsbokdagen, ger ut en ny essäsamling med titeln Nya lovtal. Den innehåller texter om 28 författare. Till skillnad från så mycket annat i dagens samhälle sätter de inte tekniken utan människan i centrum. Boken bygger på tal som Per Wästberg hållit i olika prissammanhang. Där ingår bland andra de tolv presentationerna han höll över mottagarna av Pilotpriset, så länge det fanns. Några har framförts i samband med det pris som Wahlström & Widstrand inrättat i författarens namn. Andra är kopplade till Nobelpriset, Tranströmerpriset och Övralidspriset.

Sammantagna bygger de här essäerna på närläsning av och ett lyhört väderkorn inför det mesta som de belönade diktarna skrivit. Ofta handlar det om på ett begränsat utrymme utförda porträtt, som blivit i det närmaste heltäckande introduktioner av respektive författarskap fram till pristillfället. Många av de avbildade befinner sig på den litterära världsarenan. Men där finns också åtskilliga av de svenska författare som fått en stabil position på den svenska parnassen de senaste decennierna. Bland de inledande Nobelpristagarna fäster man sig särskilt vid hyllningstalet till Harold Pinter. Här har Per Wästbergs blick för de sceniska möjligheterna fått stort utrymme. Sådant brukar inte vara helt vanligt när texterna är utgångspunkten för den som skriver om teater.

Några av de allra mest innehållsrika talen är knutna till Tranströmerpriset. Ett av dem handlar om Adam Zagajewski, som tilldelades utmärkelsen år 2000. Om något visar Wästberg här vilket skarpögt tidsvittne för det politiska Efterkrigseuropa pristagaren varit. Samtidigt har denne också som få förmått genomskåda de risker som ofta är förknippade med moralisk oförvitlighet och vilka försåtliga fallgropar och blindskär den goda sidan kan råka ut för. När det gäller en annan Tranströmerpristagare, Bengt Emil Johnsson, har Per Wästberg skrivit den kanske allra bästa vägledningen som står att finna till dennes orättvist undanskymda diktargärning. Fångad på kornet är också Lars Gustafsson, vår litteraturs störste mångfrestare, vars oupphörliga rotande i människans outgrundlighet bedrivs med en egensinnighet som söker sin like.

Att Werner von Heidenstam, en gång August Strindbergs främste medtävlare till titeln Sveriges nationaldiktare, fortfarande är ett levande namn i kulturlivet påminns vi om varje år när Övralidspriset delas ut. Gunnar Harding hör till dem som tilldelats denna belöning, likaså Jesper Svenbro. Per Wästberg avtäcker med varsam hand hur Harding hållit fast vid sin egen linje i svensk litteratur som en fantasins tillskyndare och hur han är både poet och målare i sina dikter. Jesper Svenbro, bosatt i Frankrike, är vår lyriks främste berättare och som sådan gränsöverskridare inte bara i geografisk bemärkelse. Med Carl-Henning Wijkmark delar Svenbro dessutom förmågan till historiskt djupseende, en ovanlig egenskap i vår till yta och nutid fixerade samtid. I talet till PC Jersild hyllas dennes ofta förbisedda utförsgåvor som Stockholmsskildrare och samma, annars också hos Per Wästberg själv till mästerskap utvecklade talang, ges en hel del uppskattning hos samtidsgisslaren och outsidern Gustaf Adolf Lysholm och 1700-talsspecialisten Gustaf Näsström.
Kanske inte helt väntat tycker man sig dessutom skönja en viss samhörighet när Per Wästberg skriver om Anders Paulrud, Wästbergpristagare 2006. Här får texten vid några tillfällen en inre glöd och en puls som möjligen röjer bråddjupa stråk inombords även hos uttolkaren. Den som funderar över hur man skall väcka en delvis bortglömd klassiker till liv, har åtskilligt att lära av essäsamlingens porträtt i fullstorlek av Per Hallström. En liknande genremässig bragd uppnås också i genomgången av nigerianen Chinua Achebes författarskap, som öppnar porten till en hel kontinents moderna litteratur.

Ytterligare ett imponerande exempel på hur mäktig denna bok blivit med ett innehåll som gjort för många omläsningar, är den avslutande essän om Ryszard Kapuscinski. Man undrar i sitt stilla sinne vilken effekt det hade haft, ett Nobelpris till denne journalistikens världsmästare med onekligen andra ideal än dagens utbredda, torftiga palett och svartvita världsbild. Det är inte svårt att se hur väl de värden som Kapuscinski var en förespråkare för stämmer in på Per Wästberg själv. Det någonstans finns nog också nyckeln till varför hans verbala porträttkonst befinner sig på en sådan hög nivå och det är en sann njutning att ta del av hans bok. Den bör ha alla utsikter att finna många läsare.

Författarporträtt med mästarhand

Den verbala porträttkonsten når sina högsta höjder i Per Wästbergs på världsbokdagen utgivna essäsamling Nya lovtal, skriver Bo-Ingvar Kollberg.