Författarnas specialiteter kommer fram
Dick Harrison och Kristina Svensson levandegör i sin nya bok Vikingaliv en mytologiserad epok i den svenska historien, fastslår Torgny Nevéus.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tror att var och en som läser denna anmälan redan från början har en ganska klar uppfattning om - den må sedan vara felaktig i detaljer - vad vikingatiden är. Eller som författarna till Vikingaliv, historikern Dick Harrison och arkeologen Kristina Svensson, uttrycker det: "Alla kan, på ett eller annat sätt, associera till vikingatiden."
Låt mig redan från början bekänna att denna bok är något av det bästa jag läst inom vikingagenren. En orsak till min fascination är att författarna i sina tio kapitel anknyter till en rad män och kvinnor som levde då och motiverar det på följande sätt: "Det är människor som skapar historien, inte osynliga krafter som världsande, klasskamp och situationers inneboende dynamik."
En annan fördel med boken är att författarna kunnat utnyttja sina specialiteter, historikerns och arkeologens. Samspelet mellan disciplinerna har visat sig mycket fruktbart och åskådliggjorts i nya, ibland oväntade, iakttagelser.
Slutligen skall nämnas att bildmaterialet är välvalt och synnerligen väl utfört. Det är en ren njutning att titta på de många färgfotona av föremål och miljöer.
Vad är då att säga om urvalet av personer? Enligt författarna själva har det berett dem vissa svårigheter. De hade gärna velat låta en enkel bonde, en träl eller ett barn från vikingatiden komma till tals. Men de skriftliga källorna och de arkeologiska fynden har inte möjliggjort något sådant. De människor som de kunde nå befann sig i "övre delen av samhällspyramiden". Däremot var det, vilket i förstone förvånade författarna själva, inte svårt att till fem av kapitlen hitta kvinnor; där teg varken källorna eller fynden. Men denna hälft av vikingatidens befolkning har länge varit utesluten ur böckerna, varför historien delvis måste skrivas om, konstaterar Harrison och Svensson.
När jag konstaterar att Uppland spelar en stor roll i den här boken är det inte en lokalpatriotisk vinkling. Att Gamla Uppsala var ett av epokens centra (dock ingalunda det enda) är tydligt, och författarna börjar sin bok med att berätta om ett besök på platsen. Om vi fullföljer det uppländska anslaget finner vi i ett av kapitlen en kvinna vid namn Ragnfrid, bosatt i den sydostliga delen av landskapet kring Orkesta och Vallentuna. Att hon var en historiskt identifierbar person kan fastslås genom att hon låtit resa flera runstenar till minne av sonen Björn som stupat i Virland på andra sidan Östersjön. Hon ägde stormansgården Hyppinge.
Genom fynd har forskarna kunnat fastställa hur denna egendom en gång såg ut och vilka hus och inventarier som där fanns. Det har givit författarna till boken anledning att berätta om hur livet i vardag och fest kunde te sig för den tidens rika upplänningar.
Ragnfrid levde i brytningsskedet mellan den äldre tron och kristendomen och blir därför särskilt intressant. Om hennes egna tankar kan vi givetvis inte veta någonting men författarna presenterar nära nog poetiska funderingar över hur hon kan ha upplevt tillvaron med dess sorger och glädjeämnen.
I motsats till vad som gällt Ragnfrid kan man inte med säkerhet fastslå att en annan av huvudpersonerna hos Harrison-Svensson verkligen existerat. Det är en viss "völva" vid namn Torborg och om henne står att läsa i Erik Rödes saga, som skrevs på Island cirka 1300.
Vad var då en völva? Kanske kan man definiera funktionen som en prästinnas, utövande sejd, eller en spåkvinnas, som kunde förutse framtiden. Ett viktigt rituellt redskap för völvan var staven och genom fynd i våra dagar vet man hur en sådan såg ut. Det märkliga är emellertid att när man i Birka redan på 1800-talet fann ett krucifix, för övrigt Nordens äldsta, låg det i en kvinnograv, men dessutom hittades, placerat tvärs över den avlidna, en konstfullt utsmyckad järnstav. Den var, sägs det i boken, "av samma slag som Torborgs, ett redskap för trollkunniga kvinnor".
Kapitlet där hon figurerar ger oss över huvud taget spännande inblickar i våra förfäders mytvärld. Här förekommer droger avsedda för völvorna och andra kvinnor; sålunda har man i norska Osebergsfyndet hittat rester av cannabis i en påse.
Det fanns också "seedande krigsgudar", främst Oden. Författarna menar att det är svårt få grepp om honom.
Vi har kanske tänkt oss honom som en nordisk motsvarighet till Zeus. Men han är mer mångskiftande än så, ibland en förförare, ibland omanlig etcetera.
Han hade över tvåhundra namn, varav ett betydde "den maskerade". Jag erinrar mig att jag just i Gamla Uppsala för några år sedan såg en utställning. Den avsåg att ge kunskaper om vår tids världsreligioner och därigenom indirekt verka för tolerans mellan dessas bekännare. Den kallades "Gud har tusen namn" (eller var det tvåtusen?). När jag nu läser om Oden måste jag säga mig att sannerligen, ingenting är nytt under solen.