Alla gömmer vi oss lite då och då, sätter på oss masker eller narras en smula. Vissa författare gör det hela tiden. I varje fall om man får tro Kristoffer Leandoer i hans nu utgivna bok Mask med undertiteln Litteraturen som gömställe. Kristoffer Leandoer är uppmärksammad poet, kritiker och essäist och som sådan den vassaste skribenten i den yngre generationen.
För några år sedan publicerade han översikten Huset som Proust byggde, som behandlar 200 års fransk modernism. Den är svåröverträffbar och dessutom en av de viktigaste böckerna inom det globala litteraturområdet under senare tid. Fransk kultur och det franska språket sitter som bekant trångt i dagens svenska samhälle. Så länge Kristoffer Leandoer finns med sin essäprosa och vid hans sida exempelvis Horace Engdahl och Aris Fioretos, kan vi dock vänta med att emigrera eller gå i inre exil.
Mask är en essäsamling om diktandets villkor, författaridentiteter, fiktion och verklighet och frågan om lögn och sanning inom konsten. Där finns mycket om författare som tar skydd bakom pseudonymer av skilda slag, ett i dag vanligt fenomen inom deckarlitteraturen. På ett allmänt plan griper Leandoer sig an problemen med autenticitet och äkthet hos dikten. Och inte bara där.
Samtidigt åberopar hans bok senare års litteraturdebatter om dokumentära anspråk, inte minst de som satts igång av Carina Rydberg, Maja Lundgren och Lars Norén. Företeelser av det slaget kallas numera ”snackisar”. Med just Lars Norén som exempel och dennes dagböcker är man frestad att tala om en bok om vilken alla har en åsikt men få har läst.
Kristoffer Leandoer går omsorgsfullt till väga när han avtäcker de olika nivåerna mellan den verklighet som en författare skildrar och upphovsmannens egen andel i det berättade. Det första exemplet är Romain Gary, tvåfaldig Goncourtpristagare och dennes alltmer tilltrasslade härva av identiteter, författarroller och pseudonymer, något som när avslöjandet kom ledde till en självvald död.
Hos Karen Blixen stod själva skapandet i förgrunden och en självuppfattning av närmast gudomligt slag. Marguerite Duras behandlade i bok efter bok själva identitetsfrågan och när Leandoer reder ut begreppen använder hon sitt förhållande till ett självbiografiskt stoff för att skildra författandets villkor.
För J. D. Salinger blir transparensen, upphovsmannens synlighet i verket, ett livslångt projekt. I kapitlet om Olof Lagercrantz, som är det kanske allra bästa, ser Leandoer hur denne använder sina böcker om andra författare till skapa masker åt sig själv. Lagercrantz behov av en mask hittar Leandoer i dennes dagbok med en frånvarande mamma som utlösare. Motsvarande grundfråga är hos Romain Gary det judiska ödet, hos Salinger erfarenheterna från andra världskriget och Patrick Modiano, en annan av de behandlade, en rotlös uppväxt.
Till alla övriga förtjänster är Leandoers bok en utomordentlig handledning i konsten att umgås med litteratur. Tugg- och tankemotstånd av det här slaget behövs det mycket av i dagens kulturliv.