Författarna och deras katter
I likhet med all annan strävan efter rättvisa i samhället är det först i dag som katten uppnått sådan status att den står på jämställd tass med sina mattar och hussar. Länge betraktades den huvudsakligen som en människans hjälpreda med uppgift att fånga sorkar och möss och hålla rent i ladugården och visthusboden.Men det fanns också en tid då man inte ens låtsades om att den fanns. Och om den alls nämndes var det i samband med föreställningar som hade med ondskans eller underjordens makter att göra."dessa eldting ..."En behändig översikt över vilken roll katten spelat under hi-storiens gång i människornas föreställningsvärld ger litteraturforskaren och Strindbergsspecialisten Björn Meidal i sin under bokåret utgivna antologi Katten i svensk poesi. Den har också försetts med en undertitel, som är ett citat från Elmer Diktonius: "dessa eldting bland all mänskotamhet". Bokens inledning är en temastudie över kattmotivet i litteraturen och den sträcker sig tillbaka ända till de gamla babylonierna.Sedan går det raskt framåt via 1700-talet, då katten börjar betraktas i en betydligt kattvänligare dager än tidigare. Och denna kattens kulturhistoria gör inte halt förrän den landar hos det sena 1900-talets kvinnliga författare, bland vilka t ex Elsie Johansson och Marie Louise Ramnefalk använder den som en symbol i kvinnofrigörelsen.Med över hundratalet dikter och exempel alltifrån den medeltida skämtvisan Kattens död fram till den yngsta bidragsgivaren som är Christine Falkenland ger antologin olika prov på hur svenska och finlandssvenska diktare använt kisse i sin diktning. Där finns katten som nyttodjur och som sällskap. En del väljer att ladda den pälsförsedda vännen med egna känslor eller låta den framstå som en sinnebild för både hemkänsla, värme och trygghet.Självklar platsInte heller kattens ombytliga humör har lämnats därhän i urvalet. I samband med 1940-talet då den litterära modernismen fick rejält fotfäste i den svenska litteraturen tilldelas katten den självklara plats i diktningen som den sedan behållit. Många författare börjar helt enkelt ta lärdom av hur katten orienterar sig i tillvaron för att vidga den egna verklighetsupplevelsen.Hos t ex Lars Forssell används trolösheten hos en kisse till att beskriva ett riktigt komplicerat förlopp, där uppenbarligen också människor är inblandade. När Gunnar Ekelöf kommer till Rom och iakttar stadens halvvilda katter utvecklas detta möte till en dikt som på några få sidor rymmer ett helt författarskap. Ett annat motiv kan vara att låta kattens beroende av människans godtycke växa ut till en utsatthet med allmängiltiga förtecken.Katten som diktareMen det är också uppenbart att även katten fått sin beskärda del av det djurrättstänkan-de som under senare tid kommit andra fyrfota, krälande, simmande eller vingförsedda varelser till del. En av mina egna favoriter i antologin är Margareta Ekströms bidrag, där katten rentav framställs som diktare. Att en text av Ann Jäderlund ingår är kanske inte riktigt vad man väntat sig. Men så är missen hos henne förstås också genomskinlig!Flera berömda diktarporträtt där författarna uppträder med sina katter ingår i den här boken, däribland de välkända med Edith Södergran, Hjalmar Bergman och Werner Aspenström. Gärna hade man önskat att även katternas namn hade funnits angivna. Likaså kunde gott en kort presentation av deltagande författare ha lagts sist i boken.Annars har det blivit en volym man gärna tar till sig med stort välbehag. I all synnerhet som den fördelaktigt undviker all den gullighet som ofta infinner sig i sådana här sammanhang. Björn Meidal tar katten i all dess outgrundlighet på fullaste allvar.Då finns det ingen anledning att annat än spinna och vara nöjd och belåten.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Björn Meidal (red) |Katten i svensk poesi. "Dessa eldting bland all mänskotamhet" (En bok för alla, cirkapris inb 43 kr)