En sak är klar: somaliern Nuruddin Farah, som ofta nämns som Nobelpriskandidat, är en författare i tiden. Han har studerat i Indien och England, han behärskar många språk och alfabet, han skriver på engelska. Internationellt uppmärksammad blev han redan med sin första roman, Adams revben (1970) om en nomadflicka som flyr från ett tvångsäktenskap med en långt äldre man Hans andra roman som kom sex år senare blev avgörande för hans fortsatta liv: den visade upp det surrealistiska samhälle som general Mohamed Siad Barres statskupp skapat och väckte de somaliska makthavarnas misshag till den grad att han skulle ha riskerat en dödsdom om han återvänt till hemlandet. Tjugotvå år tillbringade han i exil och flackade omkring på fyra kontinenter men genom decennierna har han fortsatt att skriva om sitt hemland. Hans språk är rikt – inte minst metaforrikt – och han har en säregen förmåga att fläta ihop en grym verklighet med drömmar och framförallt myter som gestaltar en sinnligt påtaglig somalisk föreställningsvärld. Han har också förblivit sina ursprungliga teman trogen: han har fortsatt både som inkännande skildrare av kvinnor och deras livsvillkor och som oförtröttlig kritiker av politiska och sociala missförhållanden. Han är tidsenlig inte minst i sin konsekventa vilja att ifrågasätta alla entydigheter, att visa att varken individers eller kollektivs identitet behöver vara fastlåst, statisk, att den långt hellre kan vara föränderlig, öppen, flytande.
Blod i solen-trilogin som nu föreligger i nyutgåva utkom ursprungligen på nittiotalet. Det är sinnrikt flätade texter, oftast med växlande tonlägen och olika berättarröster, olika perspektiv. "Kartor", "Gåvor" och "Hemligheter" heter de tre delarna och i samtliga fall blir titeln tematiskt bärande, ett begrepp som romanen vänder och vrider på. Första delen, som utspelas under Ogadenkriget mot etiopierna 1977-78 lär oss att kartor inte bara kan vara bedrägliga – som när Mercator-projektionen förvränger vår världsbild – utan också farliga därför att de skapar en föreställning om gränsers entydighet. Andra delen handlar dels om hur en kvinna bollas hit och dit som en gåva mellan män, dels om hur det bistånd Somalia mottar från väst är djupt problematiskt eftersom det låser fast landet i ett beroende och stöttar korrupta makthavare. "Hemligheter" utspelas vid tiden för Siad Barres fall då Somalia befinner sig i kaos med olika krigsherrar som bekämpar varandra och miliser som åker omkring och skjuter civila på måfå. Men den samhälleliga upplösningen är knappt mer än antydd, fokus ligger på familjelivets upplösning, uttryckligen i tecknet av hemligheter som gäller en lång rad normbrott, bland dem tidelag, incest, våldtäkt och pedofili.
Det här må låta nog så abstrakt men Farah är tvärtom ytterligt konkret. I "Kartor" är berättaren den föräldralösa Askar som tillbringar sina första år i ett somaliskt samhälle i Ogaden, en region som på kartan tillhör Etiopien. Hans modersgestalt är tjänarinnan Misra. Hon är inte somalier för som barn blev hon bortrövad från sitt eget etiopiska folk, hon har utnyttjats av många män men för Askar blir hon världens grundval, med henne lever han i en intim fysisk gemenskap, hon doftar av hans urin, han av hennes svett. När han senare kommer till välbeställda, välutbildade släktingar i Mogadishu förlorar han kontakten med henne och när hon många år senare dyker upp i huvudstaden visar det sig att hon flytt Ogaden därför att hon misstänkts för att ha stått i maskopi med etiopierna och ha vållat en massaker på sexhundra somalier. Hon bedyrar sin oskuld och Askar vill gärna tro henne och hjälpa henne, men hämnden hinner fatt henne och hon mördas rituellt och får hjärtat utskuret. Hon dör som ett offer för nationalismen (en nationalism som lockat också Askar), för fördomar, för ”vi” och ”dom”-tänkandet, ja, för kartan.
Andra delen är trilogins ljusaste. Barnmorskan Dunyia – kvinnan som varit van att ges som gåva – har både temperament och styrka och hittar till slut lyckan i ett förhållande med en ömsint och jämställd man. Ett modernt jämställt äktenskap finns förövrigt också i "Kartor": Askars onkel sköter hushållet medan hans hustru både arbetar utanför hemmet och kör bil.
I "Hemligheter" tätnar emellertid mörkret. Persongalleriet är stort och berättarna många, allas liv är inflätande i varandra men ingen litar på någon annan, alla skvallrar, spionerar. Mot slutet av romanen upptäcker huvudpersonen Kalaman att han blivit till genom en gruppvåldtäkt. Genom den fortsatta kärleken till den man han hittills tagit för sin far lär han sig bejaka andra band än blodsbanden och gör något positivt av något traditionellt negativt, nämligen att vara en person ”som inte hade en släkt att vara lojal mot, döda och dö för, i denna tid då klaner dödade varandra.”
Modernista har gjort en betydande insats med den här utgivningen. Översättningen är en kraftprestation och förorden utmärkta även om de tenderar att leverera för många färdiga tolkningar. Det enda man kan klaga på är att baksidestexten till "Kartor" talar om Ogaden-kriget som ett krig mellan somalier och egyptier.