Debutanten Emma Nordlanders Kattbarnen förbryllar. Jag blir inte riktigt klok på vad det är hon vill säga med sin roman.
Det är en mycket udda debut, både till ämnesval och karaktärer, liksom undertexten som löper likt en präriebrand över sidorna. Och jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt. För allt det där outsagda ger mig ingen ro.
Kattbarnen handlar om syskonparet Amos och Dahlia. Deras mamma har precis dött av en hjärntumör och pappan har sjappat, lämnat de båda tonåringarna ensamma hemma med det lilla syskonet Ella.
Ingen lätt uppgift för de båda, men de kämpar sig genom dagar fyllda av allsköns alldagliga göromål. Men under allt det vanliga dväljs något outtalat, något oförlöst i den mycket udda familjen. Vad för slags familjehemlighet familjen ruvar på förstår man inte riktigt av texten mer än att pappan tagit med sig mamman från Somalia och fått henne att lämna sitt ursprung och sin religion.
Också Amos och Dahlia gör allt för att kopiera den gängse familjebilden i den nya decimerade syskonfamiljen. Men även om de med kärlek och omsorg värnar varandra så går de samtidigt över alla (moraliska) gränser då de inleder ett incestuöst förhållande. Inneslutna i sin lilla bubbla gör de allt för att hålla samhället ifrån sig. Allt för att inte avslöja pappans frånvaro för att inte förlora sitt lilla syskon.
Det är ingen lätt problematik. Men Emma Nordlander problematiserar inte, bara beskriver tillvaron som om det vore det naturliga, som om där inte fanns något annat. Och kanske finns där ingen annan väg för Amos och Dahlia. För de klarar trots allt att hålla den lilla familjen samman – trots att grannen till slut tar bladet från munnen. Och spräcker bubblan. Får samhället att spåra upp pappan.
Och sedan när pappan kommit tillrätta och flyttat tillbaka hem igen förutsätts livet att rulla på som innan moderns död. Som om inget hade hänt. Det där livet för Amos och Dahlia, liksom för lilla Ella och pappan, forsätter, också efter att jag vänt det sista bladet, jaga runt i mitt inre. Vad gör de? Ska de någonsin hitta till någon slags normalitet? Är det ens möjligt?