Föräldraskapets öppna sår

Alla som undfägnats med äldre tiders uppfostran vet, att föräldrarna ibland på botten av sin förtvivlan och vanmakt kunde framkasta en stilla undran om de oregerliga barnen möjligtvis blivit bortbytta. Denna i svensk trollskog och sagotro fotade misstanke har i dag genom genforskningen fått en sentida och högst aktuell motsvarighet i kloningen.I dramatisk form har gentekniken under våren behandlats i Upsala stadsteaters vetenskapskabaré Cellsamma historier. Riksteatern i Hallunda vill inte vara sämre när man ger Caryl Churchills pjäs Ett vackert barn. Föreställningen har efter premiären på hemmascenen rest land och rike runt, innan den några dagar i mitten på veckan som gått landade på Södra teatern i Stockholm.Arv och miljöI Ett vackert barn handlar det om att mångfaldiga en individ i tjugotalet exemplar, av vilka ett par uppträder på scenen. Men frågan gäller i första hand inte att skapa flera identiskt lika kopior. I stället vill den här pjäsen utifrån en människas genuppsättning diskutera sådant som har med arv och miljö att göra. Och i vilken utsträckning en av eller bägge dessa faktorer bestämmer utvecklingen.Och inte bara det. Här finns ett brett spektrum av problem som rör allt från genetisk ingenjörskonst och de moraliska spörsmålen i dessa sammanhang till förhållandet mellan föräldrar och barn och grundvalarna för att vi över huvud taget skall kunna tala om identitet och ett eget jag.Två skådespelareUnderlaget för föreställningen är en finurligt skapad pjäs med två skådespelare och fyra roller. En av dem är pappan som är en och densamme hela tiden. På scenen uppträder i skilda skepnader tre av hans söner. De heterBernard 1 och Bernard 2 och har tillkommit på faderns initiativ, dels genom provrörsbefruktning dels genom kloning. Den tredje sonen Michael Black är vetenskapsmännens verk. Honom och åtskilliga exemplar till tillverkade de på eget bevåg och av bara farten.Med dessa förutsättningar försöker uppsättningen sedan besvara frågan om det är det genetiska arvet eller uppväxtmiljön som orsakat skillnaderna mellan sönerna. Bernard 1, som är originalet, blev både försummad och när modern hade dött också bortlämnad. Han har utvecklats till en känslokall och aggressiv cyniker. Bernard 2, med vilken fadern ville göra ett nytt försök, är mest av allt uppgivet inställsam, osäker och rädd trots att fadern ägnat honom åtskilligt med tid och kärlek.Rädsla för känslorMichael däremot, som bär på exakt samma arv, är i alla stycken sina båda bröders motsats. Inte heller med sin far tycks han ha något som helst gemensamt. Snarare förefaller han ha vuxit upp i en omgivning präglad av entotal rädsla för känslor. Om han också är en totalt ointressant person, förefaller han vara helt nöjd med sin lott som äkta man och familjefar. Det ärende Caryl Churchill därmed får sägas ha med sin pjäs är att arv och miljö väger jämnt i vågskålarna och att ingen säker slutsats om det enas företräde går att dra.Därmed skulle den här pjäsen vara tämligen oförarglig, om inte Chatarina Larsson i sin regi samtidigt hade givit den en tät atmosfär och utvecklat handlingen till ett drama på liv och död mellan en far och hans söner. Det är detta tema i föreställningen som får den att ta fyr och förvandlas till en uppgörelse med ett explosivt innehåll. Här ligger självförebråelserna, tillkortakommandena och skuldkänslorna i öppen dager, liksom skammen, sorgen och saknaden. Det är så långt från allt tal om patriarkala maktstrukturer det går att komma. Desto mera handlar det om att överleva.FaderskärlekDen som förvandlar hela föreställningen till ett smärtsamt öppet sår och ett väldigt om än välartikulerat och nyanserat skrik är Iwar Wiklander som pappan Salter, en man i början av 60-årsåldern. Här smälter fadersrollen samman med en existentiell belägenhet av det närmast bottenlöst förtvivlade slaget. Och här står en faderskärlek, ömhet och omtanke i centrum som trevar och famlar utan att någonstans finna vare sig gensvar eller bekräftelse. Eller ens bli sedd.Iwar Wiklander har förankrat sin rolltolkning i ett fenomenalt kroppsspråk och med minspel och ögonrörelser som bär på bredast möjliga register av känslouttryck. Mera exakt och övertygande går det knappast att förmedla vad en obefintlig jagstyrka eller en total avsaknad av självbevarelsedrift i livskampen vill säga. Där finns sorg och saknad utan gräns och långt bortom vad som står i mänsklig förmåga att härbärgera. Onekligen är det frågan om en gestaltning som ger pjäsen en annan riktning än den från början kanske avsedda. Och en skådespelarkonst som visar till vilka höjder teatern i sina fullkomligaste stunder kan nå.Wiklanders motspelare på scenen är Fredrik Evers, som växlar mellan rollerna som de tre sönerna. Hans yttre hjälpmedel är skilda frisyrer och lite olika jackor. Men också hos Evers finns en hel del av den djupkontakt med skikt undanstoppade inombords, som förmedlar en hel del av den värnlöshet och utsatthet som bestämmer tågordningen i pjäsen i stort. Att frågorna om kloning och det i gentekniken som handlar om frihet och ansvar liksom problem kring det som brukar kallas mänsklig identitet eller ett jag därmed skjuts åt sidan överser man gärna med.För i det utförande Chatarina Larsson valt för uppsättningen tar den här pjäsen betydligt större, viktigare och mera grundläggande nappatag med tillvaron än så.