Ute är det sex grader varmt en vecka in i december. I måndags var det tolv grader. I Paris hörs försiktigt optimistiska signaler om att förhandlarna är på väg att nå ett globalt avtal för att begränsa den globala uppvärmningen. Men trots att flera länder har sagt sig vilja försöka begränsa uppvärmningen till en och en halv grad – vilket är i linje med forskningen – snarare än det tidigare politiskt överenskomna tvågradersmålet, är ländernas frivilliga löften om hur mycket mindre växthusgaser de ska släppa ut mer i linje med tre grader. Det skulle vara en katastrof för planeten och framtida generationer. Det är lätt att vilja skrika.
Det är också det Föräldravrålet gör – även om tonläget gärna hade fått vara ännu högre i antologin ”Bevare mig väl”. Föräldravrålet är en organisation som startades av ”vanliga föräldrar” och i dag är medlemmarnas gemensamma nämnare ”ett ansvar för människor som i dag är för små för att själva kunna försvara sin framtid”. I ”Bevare mig väl” har föreningen samlat 13 forskare, debattörer och aktivister som alla skriver om den akuta situationen vi befinner oss i.
Det inlägget som kanske drabbar mig mest är öppningen från Fältbiologernas vice ordförande Kitty Ehn. Efter att ha upplevt de omfattande protesterna i Gezi-parken i Istanbul, vrålar hon att det ”är vår gemensamma rörelse av jämlika oliktänkare som är stark; det är tillsammans som vi bildar en helhet”. Och att hon inte vet ”hur ett alternativ till kapitalismen skulle utformas. Men … är jävligt nyfiken”. Inlägget har en uppfriskande glöd, där Kitty Ehn menar att vi kan skapa nya sätt att strukturera vår ekonomi om vi bara vågar tänka oss en framtid utan kapitalismen. Men tyvärr verkar detta vara svårare att föreställa sig än att uppvärmningen fortsätter att eldas på med fossila bränslen tills den blir självförstärkande och okontrollerbar.
Kitty Ehns text följs av inlägg av Pär Holmgren och Anders Wijkman som på ett pedagogiskt och grundligt sätt förklarar grunderna i växthusgasutsläppen respektive problemet med en tillväxtberoende ekonomi. Kapitlen blir en snabb grundkurs och en bra introduktion till det övergripande ämnet, men här funderar jag lite kring vem som är tänkt läsare till antologin. Är den tänkt att delas ut till dagisföräldrar utan tidigare intresse kring klimatproblematiken förstår jag att de behövs, men är den riktad mot beslutsfattare och redan initierade känns de lite överflödiga. Personligen hade jag gärna sett texter där de förmodade föräldrarna låter sina känslor styra ännu mer.
Och de finns här till viss del. Förutom nämnda Kitty Ehn beskriver juristen och klimataktivisten Lina Hjorth en resa från förnekelse via ångest till hopp. Doktoranden Kajsa Kramming skriver om hur hon inte kan acceptera att dagens ungdomar målar upp framtiden som en domedagsskildring, och även forskaren Josefin Wangel kölhalar kapitalismen när hon skriver att utan ”svältlöner, hälsofarliga arbetsförhållanden och barnarbete skulle kläder inte vara lika billigt. Men hey, vad väger några mänskliga rättigheter mot en ny lördagsstass?”.
Som antologi fungerar som sagt ”Bevare mig väl” utmärkt som en introduktion till klimatproblematiken, men för den som har följt frågan en tid kommer flera av debattinläggen att vara välbekanta. Så jag hoppas att Föräldravrålet någon gång ger ut ytterligare en bok, där skribenterna skriver utifrån den känslostorm som det måste innebära att se sina barn växa upp i en varmare värld. Då tror jag vi skulle få helt nya perspektiv.