För Sverige i forntiden

Nybildade ord och uttryck är ofta intressanta. "Oligarki" betecknar ju ett fåtalsvälde, som huvudsakligen är grundat på makt genom rikedom. Men i en tidning hittade jag nyligen begreppet "ohlygarki". De som omfattar denna ideologi är uppenbarligen kommunister utan att vara det. Nästan samtidigt fick jag i en bok se ordet "heterarki", som jag aldrig hört förut och inte heller kunde återfinna i något uppslagsverk eller lexikon.

Boken i fråga är skriven av Göteborgsarkeologen Carl Löfving och heter Vid nordliga leden - Västsverige för tusen år sedan. Troligen har författaren själv uppfunnit termen heterarki, som återfinns redan i titeln på hans doktorsavhandling från 2001 om det svensk-danska skattlandet Gothia. Så här definierar författaren själv sin nybildning: Heterarki innebär att samhället saknar en övergripande hierarki och består av enheter som har separata interna hierarkier. Dessa enheter kan rangordnas på olka sätt i växlande maktrelationer.
Såvitt jag kan förstå ger uttrycket en god bild av läget under vad vi ännu ofta brukar kalla vikingatiden, dvs 800- och 900-talen. Det gäller både det Västsverige, som står i centrum för författarens intresse, och övriga Skandinavien. De "kungar" som sagorna talar om och som högsattes, i Gamla Uppsala och på andra håll, var i själva verket hövdingar med mycket begränsad makt. I och för sig är inte detta någon ny iakttagelse, men Löfving har onekligen härigenom distinkt karakteriserat läget.

Författaren har två teser, framställda redan på sidan 11. För det första låg Västsverige under seklerna kring år 1000 centralt vid vad som kallas den "nordliga leden". Både till havs och till lands kunde dess invånare utnyttja förbindelserna mellan nordsjöområdet och länderna på andra sidan Östersjön. För det andra kunde först den kristna kyrkan genom sin läs- och skrivkonst och sin administrativa kraft tillhandahålla "de grundläggande förutsättningarna för bestående riksbildningar".

Författaren ägnar sedan cirka 200 sidor åt att underbygga sina teser. Det sker genom resonerande text, kartor, bilder, diagram och noter. Materialet är hämtat från arkeologiska fynd, runstenar, berättande källor från olika håll m m. Jag menar nog att för den allmänt historieintresserade läsekretsen men också för de forskare, som önskar ge sig in i debatten, erbjuder dessa kapitel ett ganska krävande studium.

Men denna min bedömning får inte missförstås. Någon tråkig bok är inte detta. Åtskilliga bland dem som tidigare diskuterat problemet med "vaggan", Svearikets ursprung eller vad de nu kallat det, har varit så allvarsamma eller, om man så får säga, vredgat engagerade. Carl Löfving är också engagerad men gladlynt satirisk, åh, så roligt det är att slåss! Fäktningen börjar redan i inledningen. Författaren har trott, säger han, att talet om ett Svearike från tidig medeltid redan för länge sedan var övergivet. Men då och då återuppstår det, på samma sätt som galten Särimner, i sin gamla skepnad. Summering: "Denna bok är ett försök att försvåra ännu en sådan återuppståndelse."

Vidare, säger författaren, är han, trots att han betonar de nära förbindelser som Västsverige hade med danskar och norrmän under decennierna kring det förra millennieskiftet, glad åt att detta ligger mycket långt tillbaka i tiden. (Underförstått är förmodligen att nutidens göteborgare och andra västsvenskar inte behöver känna någon skuld.) Löfving talar om de skandinaviska "piraterna" och menar att en sådan som danske kungen Sven Tveskägg och hans gäng "aldrig hade kunnat bli insläppta i något civiliserat sammanhang".

Som nämnts hävdar författaren att kyrkan tillhandahöll förutsättningar för en bestående riksbildning. Det betyder inte, att han alltid idealiserar den. Han menar att kyrkan ibland kunde vara häpnadsväckande intolerant mot enskilda, som inte underordnade sig dess lära. Det gamla västgötska Skarastiftet hade först sorterat under det danska ärkestiftet i Lund, inrättat 1104. Senare under detta sekel kom Skara att överföras till Uppsala ärkestift, som upprättades 1164. Karl Sverkersson (kung 1161-1167) blir "Rex Sweorum et Gothorum". Här har vi alltså enligt Löfving det verkliga ursprunget till ett Svea rike, så småningom ett Sverige. Han tar inte åt sig äran över denna upptäckt utan informerar om att L.M. Båth framfört tanken redan 1905.
Alla kommer säkert inte att helt acceptera Löfvings slutsatser. Men han besvärar aldrig läsarna med sådana naiviteter som vissa av "västgötaskolans" representanter fört till torgs. Han är visst inte alltid nådig mot uppsalaforskare, vare sig de hetat Rudbeck eller något annat. Dock kan en man i vår stad nu känna sig stolt, nämligen ärkebiskop Anders Wejryd. Stat och kyrka är sedan några år åtskilda, men Stefan, Wejryds tidigaste företrädare i ämbetet, har uppenbarligen genom sin blotta existens 1164 lagt grunden till Svea rike och i tidens fullbordan staten Sverige.

För Sverige i forntiden

Med två teser diskuterar Carl Löfving Sveriges vagga och inte alla kommer att acceptera hans slutsatser, skriver Torgny Nevéus.