En av förra århundradets superkändisar i svenskt kulturliv: så kan man karakterisera författaren, kritikern, föredragshållaren Sven Stolpe. Under sin produktiva tid, som sträckte sig från 1929 till 1991, gav han ut inte mindre än 94 egenhändigt författade böcker, det vill säga en och en halv per år. Därtill kommer tallösa tidnings- och tidskriftsartiklar, översättningar, med mera.
Om denne massproducent av tryckta ord har lundaprofessorn i idé- och lärdomshistoria Svante Nordin skrivit vad han kallar en ”intellektuell biografi” som i kronologisk ordning följer Stolpes framfart. På köpet får vi en överblick över den tidens litterära offentlighet som präglades av ett mindre antal stora namn, inte som i dag en uppsjö av mer eller mindre kvalificerade skribenter. Nordins grundinställning till Stolpe är övervägande positiv. Viktigare verk som romanerna ”I dödens väntrum” och ”Lätt, snabb och öm” presenteras ingående medan annat bara skymtar i förbifarten.
Stort utrymme ägnas Stolpes journalistiska verksamhet och hans kontakter i medie- och förlagsvärlden. Han hade lätt för att skaffa sig fiender, och fejder som på ytan rörde kulturpolitiska frågor fick must av underliggande personliga motsättningar. Bakom de till synes idémässigt betingade angreppen på till exempel Olof Lagercrantz dolde sig svartsjuka. Stolpes hustru Karin hade en affär med Lagercrantz.
Den privata sidan av Stolpes liv förbigår Nordin annars i stort sett med tystnad vilket gör hans bok onödigt torr. Om orsaken är någon sorts finkänslighet från Nordins sida eller brist på tillgängligt källmaterial framgår inte klart. Så mycket får vi i alla fall veta att första gången Stolpe konfronterades med hustruns otrohet skakades hans liv i grunden och han lämnade för en tid Stockholm och offentligheten. Varför fann sig Stolpe i hennes upprepade affärer med andra män – parallellt med att hon födde inalles fyra barn? Fanns det brister i hans självförtroende? Varför tog han inte ut skilsmässa? Nordin har inget svar på sådana frågor, han ställer dem inte ens.
Desto utförligare är han i teckningen av Stolpes andliga utvecklingsgång från allmänt konservativ humanism via Oxfordrörelsens moralism till romersk katolicism. På den resan hade han faktiskt sällskap av sin hustru, som även delade hans litterära intresse och var aktiv som översättare. Det bästa synbara resultatet av hans omvändelse till Rom blev hans doktorsavhandling om drottning Kristinas väg från stoicism till kristen tro.
Avhandligen ledde också till den mest spektakulära episoden i hans liv: disputationen våren 1959 för doktorsgraden i litteraturhistoria vid Uppsala universitet. Nordin ägnar ett helt kapitel åt evenemanget, byggt på talrika artiklar och brev, men inte förstahandskunskap. Som doktorand i samma ämne befann undertecknad sig på plats och jag kan som åsyna vittne komplettera Nordins framställning.
Redan före disputationen spreds det sannfärdiga ryktet att Stolpe förhandlade med sin handledare professor Victor Svanberg om möjligheten att bli docent – efter uppbrottet från Aftonbladet saknade han fast inkomst. Normalt ligger en doktorand lågt tiden före disputation, men inte i detta fall.
Disputationen var tänkt att äga rum i en av universitetets lärosalar men publiktillströmningen gjorde att man tvingades flytta till aulan. Där placerade Stolpe sin talarstol längst fram i mitten på podiet medan fakultetsopponenten docenten Lars Gustafsson fick nöja sig med ett litet bord ett stycke snett bakom, som om han vore en bifigur i sammanhanget. Stolpe var klädd i bonjour, inte som etiketten påbjöd frack med svart väst: redan det en liten provokation. De bitvis grava anmärkningar fakultetsopponenten framförde avfärdade respondenten med en ström av ord vilka gjorde intryck på den okunniga publiken som taktlöst applåderade under pågående förhör.
Som tredje opponent, med uppgift att skoja och underhålla, fungerade en för UNT:s äldre läsare välkänd person, docenten Germund Michanek – liksom Stolpe en i professor Svanbergs stall. Resultatet av det hela blev att avhandlingen visserligen godkändes, men betyget räckte inte till för docentur. Stolpe fick nöja sig med en reträttplats som gymnasielektor i Mjölby.
Som offentlig person avporträtteras Sven Stolpe utförligt och nyanserat i Nordins bok, men om privatpersonen där bakom och hans känslor och intima tankar lämnas läsaren i okunnighet. Där finns plats för ytterligare en biografi där ordet ”intellektuell” ersätts med ”emotionell”. Det kan bli spännande läsning.