För inbitna fans och sudoku-entusiaster

"Dan Browns bok utgörs av exakt 614 sidor, alla tillverkade av papper, en vidareutveckling av det egyptiska papyrus - ett ord som få vet faktiskt betyder gammalt krulligt anteckningsblock. De är tryckta 2009, med vad som vid första anblicken verkar vara ordinärt svart bläck, i Finland, Sveriges sjörika systerland i öster som förlorades till Ryssland precis två sekler tidigare, efter två års blodigt krig".
Så, men något mer detaljerat, skulle troligen Dan Brown ha börjat denna recension om den vore ett kapitel i hans nya bok. För de typiska minutiösa beskrivningarna är det gott om i Den förlorade symbolen. Texten tyngs av dessa återkommande stycken som gärna anger exakt stenantal, höjd, bredd - med mera - för alla berömda byggnadsverk som figurerar i thrillern.

Så sent som i september kom boken ut på engelska och slog försäljningsrekord - sju översättare har möjliggjort en svensk version bara någon månad senare. Förhandshypen har varit massiv. Den som gått in på Albert Bonniers förlags hemsida har exempelvis mötts av en digital klocka som räknat ned till boksläppet - ackompanjerat av ödesmättad, dramatisk musik och en trailer för denna efterlängtade uppföljare till Da Vinci-koden.

Och ödesmättat och dramatiskt är det förstås - redan i öppningsscenen dricks det rituellt vin ur ett mänskligt kranium, och fortsättningen går i samma stil.
Handlingen utspelar sig i Washington DC, dit symbolikprofessorn Robert Langdon luras under förespeglingen att hålla ett föredrag. Istället visar det sig att hans vän, den högt uppsatte frimuraren Peter Solomon, är kidnappad. Kidnapparen är Mal'akh, en tatuerad eunuck som är besatt av att finna frimurarnas dolda "ord" - en gömd kunskap som ska ge väldig makt åt den som finner den. För att lyckas behöver han utnyttja både Robert Langdons kunskaper och ett visst kraftfullt föremål som professorn har i sin ägo.
Robert Langdon har bara timmar på sig att befria sin vän och stoppa Mal'akh från att sprida en video med frimurarnas hemliga ritualer. Ritualer som är så skenbart makabra, och involverar så många högt uppsatta män att det skulle leda till katastrof om de avslöjades. Vid sin sida har Robert Peters syster Katherine, som forskar om noetik - den mänskliga tankens kraft att faktiskt påverka materia.

Lever då Den förlorade symbolen upp till förväntningarna? Svaret blir nej. Intrigen är mer krystad än Da Vinci-kodens - och även om Mal'akhs destruktiva drivkraft delvis förklaras mot slutet känns det inte helt övertygande. Också tematiken är mindre fängslande. Da Vinci-kodens dynamik byggde mycket på att en del av kyrkans och världens historia som förtryckts under sekler, "det kvinnliga", skulle upprättas. Det var till skillnad från i Den förlorade symbolen ett klassiskt underdog-upplägg, och inget är mer tacksamt för att engagera. De hemligheter som uppföljaren kretsar kring känns mindre intressanta, vilket kanske också är ett av skälen till att spänningen inte infinner sig på samma sätt.
När den riktiga pageturner-kvalitén saknas blir den språkliga fantasilösheten också mer uppenbar, även om man förstås inte väljer Dan Brown för språket utan för spänningen. Till behållningen hör dock allt det man lär sig om amerikansk historia, frimurarorden, och självklart mystik och symbolik. Och riktigt inbitna Dan Brown-läsare och suduko-lösare blir nog inte alltför besvikna.

För inbitna fans och sudoku-entusiaster

Bästsäljaren Dan Brown är tillbaka. Trots en krystad intrig och några tusen detaljer för mycket kommer de inbitna Brown-fansen knappast att bli besvikna, konstaterar Anna Sandelin.