Folkminnesinsamling via radio

Via två oerhört uppskattade radioprogram, Folkloristisk brevlåda (1984-1989) och Folkminnen (1990-2004) samlades ett stort folkminnesmaterial om folkliga föreställningar, traditioner, seder och bruk in direkt från lyssnarna. Materialet, som består av brev och e-mails, förvaras i dag i Nordiska museets arkiv i Stockholm, där det står till forskningens förfogande. Det är, skulle man kunna påstå, resultatet av ett gigantiskt och långvarigt fältarbete via mediet radio.

Brevlådan leddes av den välkände folkloristen, professor Bengt af Klintberg, expert på vår tids sägner (s.k. "klintbergare"). Programmet gick ut på att Klintberg besvarade frågor från lyssnarna. Ett urval av lyssnarbrev utgavs och kommenterades sedan av programledaren i boken Folkloristisk brevlåda (1991). I programmet Folkminnen, som blev en fortsättning på brevlådan, fick Klintberg hjälp av styresmannen för Nordiska museet, Christina Mattsson, också hon folklorist, med visor som specialitet. Programidén var att i dialog med lyssnarna diskutera folkloristiska frågor om övertro, berättande och diktning m.m. Resultatet blev c:a 20 000 inskickade brev. Det är ett litet urval ur dessa som nu presenteras i boken Folkminnen.

Boken inleds med ett intressant förord av Mattsson, där hon bl.a. visar att samarbete mellan folklorister och Sveriges Radio är av gammalt datum. Redan under 1930-talet reste radiomannen Olof Forsén runt i landet och spelade in muntligt berättande. Samtidigt gjordes också program där vanligt folk fick komma till tals och berätta om sitt vardagsliv. Lars Madsén och Matts Arnberg är exempel på andra radiomän som fortsatte med detta slags insamling och reportage. Ett annat exempel på samarbete är att radion tillsammans med Kungl. Gustaf Adolfs Akademien för svensk folklivsforskning år 1947 anordnade en folkvisepristävling. 10 000 vistexter skickades in och följdes sedan upp med reportage och inspelningar. Resultatet av denna pristävling blev en viktig grund till det som idag utgör Sveriges Radios stora folkmusiksamling. Radions arbete skedde hela tiden i samförstånd med folklivsforskare vid universitet och arkiv.

I Folkminnen möter läsaren en rad exempel på folkligt berättande och folkliga föreställningar, s.k. folktro. Här finns också mer eller mindre fantasifulla förklaringar till beteenden, vanor och sedvänjor. Ett exempel handlar om förbudet att lägga nycklar på bordet. Själv folklorist brukar jag förklara det med att det är viktigt att hålla reda på sina nycklar och att förbudet understryker detta. I boken ger lyssnarna dock en helt annan och mycket mer spännande förklaring. Att lägga nycklarna på bordet är en signal från (prostituerade) kvinnor om att de är tillgängliga! Av det skälet har förbudet uppstått, för ingen vill väl ge sådana signaler om de inte är avsedda.

Lyssnare vet också att berätta att ett vallonskt ursprung kan ta sig fysiska uttryck: knölar i bakhuvudet, långa stortår, skomakartumme eller brist på örsnibbar är några vanliga kännetecken. Själv har jag fått höra att jag har "vallonveck", dvs. de extra veck jag har under armvecken. När jag vid en föreläsning berättade för mina studenter att detta skulle vara ett tecken på mitt vallonska ursprung (som för övrigt inte är belagt) var det intressant att se dem alla dra upp ärmarna på sina tröjor för att se efter om de själva hade sådana veck!

I boken finns inte bara berättelser om folkliga föreställningar utan också om seder och bruk. Ett bra exempel är en diskussion om förändringar i firandet av större födelsedagar som 50-årsdagen. Lyssnarna omvittnar att från att ha varit ett värdigt firande med rötter i det borgerliga samhällets hyllande av den socialt respekterade medborgaren, har det blivit en alltmer uppsluppen fest. Firandet har tagit karnevalsliknande former. Man uppvaktar mitt i natten och klär ut sig till oigenkännlighet. Man sätter upp plakat och figurer vid jubilarens hem för att minna om att en födelsedag äger rum. Klintberg menar att förändringen delvis beror på att femtioåringar idag uppfattas som ganska ungdomliga och visar att firandet lånat drag från äldre tiders uppsluppna ungdomsupptåg.

Folkminnen är en bok där olika tolkningar av vardagliga fenomen ställs mot varandra och diskuteras utan avsikt att i varje enskilt fall leda fram till någon hållbar "sanning". Klintberg redovisar i stället hur olika vetenskapare och amatörer resonerat och tänkt, då de tolkat den rika folkliga kulturen. I absolut fokus står lyssnarna och deras funderingar över olika föreställningar, vanor och beteenden. Ämnesvalen spänner över ett vitt fält och infallsvinklarna är många. Det gör att Folkminnen blivit en rolig, intressant och spännande bok med ett innehåll som alla kan känna igen sig i. Jag skulle gissa att detta blir en veritabel kioskvältare i ordets mest positiva bemärkelse. Boken bör också väcka vår nyfikenhet att se materialet i sin helhet, varför jag hoppas att köerna i framtiden kommer att ringla långa till Nordiska museets arkiv.

Folkminnesinsamling via radio

Ämnesvalen spänner över ett vitt fält och infallvinklarna är många. Agneta Lilja har med stor behållning läst folkloristen Bengt af Klintbergs nya bok.