Flykt, fantasi och sanning

Fantasy, sagovärldar och obestämbara varelser är sådant som jag har svårt att uppbåda intresse för. Därtill har jag heller ingen relation till Maurice Sendaks legendariska bilderbok Till vildingarnas land (1963), som handlar om hur den lilla ungen Max, iklädd sin vargdräkt, seglar iväg till en ö befolkad av vildingar. När jag så får Dave Eggers Vildingarna i min hand - en roman som bygger både på Sendaks klassiker och på manuset till den hyllade film som bär samma namn som Sendaks bok, och som Eggers skrivit tillsammans med Spike Jonze - är utgångsläget inte det bästa.

Max är i Eggers tappning en modern pojke som lever i en familj som brottas med likaledes moderna och samtidigt tidlösa problem. Syrran och bundsförvanten Claire har blivit tonåring och därmed en svikare och förrädare, pappan bor inne i stan med sin nya tjej, älskade mamman är nedstämd och Max har svårt att acceptera hennes nya pojkvän. Max själv är rätt besvärlig med stor fantasi och nära till impulshandlingar. Som vilken annan unge som helst alltså. En utstuderad hämnd på systern Claire för att hon inte försvarat honom mot sina kompisar, leder till konflikter med mamman och att Max slutligen sticker hemifrån. Han hittar en båt, seglar dagar och nätter och hamnar till slut, förstås, i vildingarnas land. Det finns en poäng med att göra halt här, för innan boken når till denna seglats har Dave Eggers levererat cirka sextio sidor realistisk roman om en unge som brottas med skuld och skam och känslan av att ha blivit orättvist behandlad. Det är ett oerhört lyhört porträtt av ett barns referensramar, skrivet på ett språk som helt otvunget passar både barn och vuxna. Det sägs om Maurice Sendak att han vågade skriva om svåra saker också för barn, att han inte anpassade och gjorde verkligheten snällare. Det draget förvaltar Eggers väl i sin version.

Så kommer då Max iland på ön i det som är bokens huvudstory - fantasin, eskapismen. Där är varelser i olika utföranden och med skiftande framträdande egenskaper, de flesta stora och skrämmande. Visserligen talar de engelska och har rätt ordinära namn (Carol, Katherine, Judith med flera), men annars är precis allt främmande. Jag kommer på mig själv med att allt eftersom ömma för de här varelserna, vars karaktärsdrag förstås kan läsas som aspekter av det mänskliga i något förvriden, surrealistisk form. Men Vildingarna är ingen simpel allegori, den är också det den utger sig för att vara, nämligen saga, fantasi och flykt.

Max utropas till kung, han iscensätter lekar och idéer som snart sagt allihop går överstyr. Inte bara hemma, utan också på ön tycks Max alla välvilliga infall bli till hemska misslyckanden. Det är inte alltid så fängslande och blir tyvärr allt mindre så mot slutet, men är det något som Eggers verkligen gör så är det att förmedla även till barn att saker går fel i den här världen, vi gör andra människor illa. När Max förtvivlad ska ge sig av från ön eftersom han inte vill förstöra mer av den, säger han: "Jag vill aldrig göra nåt sånt igen." Den getliknande varelsen Alexander svarar honom: "Men det kan det hända att du gör."
Det är så enkelt och ändå kan det knappast sägas bättre.

Flykt, fantasi och sanning

Dave Eggers har tolkar Maurice Sendaks klassiska Till vildingarnas land. Therese Eriksson läser i motvind men hittar några korn av briljans.