Tänk en författare som kräver att aldrig tvingas bli intervjuad eller jagas upp i tv-soffor, som förbjuder porträttbilder och illustrationer på bokomslaget, som bannlyser varje form av information om sig själv och bokens innehåll.
En sådan författare vore en sann bokförlagsmardröm på 2000-talet och skulle oavsett litterär begåvning sannolikt aldrig bli utgiven.
Likväl finns åtminstone en så otidstypisk, marknadsföringskatastrofal författare: JD Salinger. Vilket bokförlaget Bakhåll upptäckte när de ville nyöversätta Salingers första novellsamling, Nio noveller från 1953, tidigare utgiven på svenska 1963 under titeln Till Esmé – kärleksfullt och solkigt.
Genom sin agent framförde Salinger en icke-förhandlingsbar kravlista. Ingen information över huvud taget om författaren, hans liv eller litterära gärning. Ingen porträttbild (låt vara att den senaste togs på 1950-talet). Inga för- eller efterord. Ingen baksidestext (förutom novelltitlarna).
Krav som legendariskt tillbakadragna kvalitetsförlaget Bakhåll uppfyller, med
nöje, när nu Nio noveller utkommer i Mats Zetterberg fina, lätta, tonsäkra nyöversättning.
JD Salinger, som gick bort i vintras, 81 år gammal, slog igenom med världens första, kanske största generationsroman, Räddaren i nöden (1951). Snart drog han sig tillbaka från det offentliga livet och den tilltagande mediala hysterin, flyttade från New York och ut på landet. Han publicerade sin senaste (sista?) text 1965 och försvann gåtfullt – mänskligt begripligt – ur det mediala rampljuset. Och blev ännu mer legendarisk.
Det är extremt få författare förunnat att kunna leva så privat och ändå kunna överleva på sitt skrivande. Salinger må ha varit excentrisk men hans avsikt var ändå beundransvärt enkel: att lyfta fram den litterära texten.
Delvis misslyckades han. Salingers hemlighetsfullhet gjorde honom än mer mytomspunnen. Man kan faktiskt ana Salingers skugga hos den gäckande huvudpersonen Archimboldi i Roberto Bolaños fantastiska, fabulerande och grandiosa roman 2666 (utkommen på svenska under hösten).
Illasinnade kritiker har tolkat Salingers Greta Garboexistens som en medveten pr-strategi. Själv ser jag snarare hans tystnad som ett tidigt, framsynt ställningstagande, decennier innan bokmarknaden förvandlades till ren business. Salinger är ett uppiggande motexempel till 2000-talets alla Dan Browns, Lars Keplar och Jan Wallentinar.
För övrigt, framför allt, är Nio noveller synnerligen läsvärd. Några noveller är svagare, flertalet bra, vissa rent mästerliga, som den berömda Bananfisken hugger i dag. Charmigast är berättelsen om den överintelligenta, sanslöst lillgamla pojken Teddy som hellre mediterar och funderar över tillvaron ur evighetens synvinkel än leker med jämnåriga.
Vad som gör Salinger så unik och oemotståndlig är stilen. Det så flyhänta, jazziga tonfallet som fångar världen på gränsen mellan blivande och varande. Salinger är alltid lojal sina första, omedelbara intryck, mot barnet inom sig.
Han gestaltar, förebådar rentav, 1900-talets kanske största, mänskliga innovation: tonåringen. Rebellen inom oss som vi med stigande ålder sätter på plats men som fortfarande, då och då, skriker och fäktar, om så bara i våra mardrömmar.
Den rebell som emellanåt blir kräksjuk av 2000-talets ogenerat genomkommersiella bokmarknadsföring.