Med ens börjar poesin tala om sig själv. Kanske för att förklara, motivera sig. Eller för att den älskar sin egen röst och vill höra den från en annan plats än inuti sig själv. Det är en god regel för poesiläsare, vana och ovana, att leta efter ställena där poesin talar i egen sak. Som dessa sällsamma rader:
”Inte falla i rytm
driva ut vaggsången
att ömt avveckla form, hur gör man det
man låter det gå bara
gå språket gå”
Jag tror att orden kan vara en ingång bland många andra till Katarina Frostensons skrivande. Hon vill inte skriva insmickrande rytmiskt. Hon vill bort från traditionell form, finna en ny och mer samtida vers, en språkets skönhet i hacken, brotten, missljuden. Ändå tar hon sig bakvägen in i versens välljud, så som vi känner det från litteraturhistorien ända från grekerna.
Hon betraktas dels som ”svår”, dels som ”ledande” eller ”framstående” i en poesiart som började breda ut sig på 80-talet och fortfarande dominerar scenen. Hon skriver inte enskilda dikter utan bygger större enheter, sviter eller följder av texter. Flödet är viktigare än detaljen (konstiga enskildheter är grus i maskineriet som hon ofta lägger in på pin kiv). Hon utnyttjar en bred bildning, men det är inte den klassiska utan det arv som drogs ihop av dem som ville bryta upp från modernismen för några decennier sedan. Hellre Beuys än Matisse, hellre Genet än Rilke, hellre Tsetajeva än Södergran. Varje litterär riktning uppfinner sin egen förhistoria.
Den nya boken "Sånger och formler" är en av hennes klaraste och bästa. Hon håller sin vilja till ordlekar någorlunda stången. Formen är viktigare än det lyriska pratet, en fri och vandrande form. De tre stora sviterna är vägar, strömmar, vandringar. De leder åt olika håll men samlar på sig bitar av medvetande som skulle kunna bli en rörlig enhet, en livsbild.
Den svit jag citerat ur vandrar vägen fram, i sorg och omsorg, mot en mors död. En annan kretsar löst kring ett mycket annorlunda förlopp – exporten av sopor från oss i den rika världen till den fattiga. Att den globala ekonomin dyker upp i Frostensons poesi är inte så förvånande. Den vill utan storvulenhet eller hybris gripa om allt, genomvandra allt, söka och ge mening överallt. Poesin är språkets formel för att gripa och hålla världen samman. Bokens mittstycke är på något sätt ryskt (Marina Tsvetajeva, Tjechovs resa till Sachalin), men det störs av en del ordvrängeri (”ryska”, ”yxa”). Det utflytande hotar att förgöra böljandet, vandringen.