Flagor av sorg i bildtäta diktsviter

Vad Helga Krook tycks göra i sina dikter är att skriva sig fram till en sorts ursprunglig modersmyt — myten om den mörka Stora Modern som samtidigt får inslag av Mariakult. Diktjaget tar på sig olika roller i det rituella dramat, t ex Psykes roll eller själen som fjäril i denna skönt lyriska text:Jag fladdrar tunn och tunnSmala pelare ställda vid havJag pekar för digveckas och rätas utSe mig in till mina benMina bedagade färger sveperdina ögonlockDet svarta multnatdet orangea skuggatdet turkosa flyger mot gröntSom i allt mytskapande är det metamorfosiska processer som åkallas i Krooks diktning. Att förvandlas och genom förvandling överskrida gränser såväl fysiska, psykiska som andliga.Helga Krooks mytiskt-religiösa sensibilitet gör att hennes texter får en skönhet och smärta som inte är så vanlig bland yngre svenska poeter. Hos henne legeras helt naturligt det personliga med det mytiska och det metafysiska. Syftet är att på en och samma gång utföra en djuppsykologisk analys av jaget och att blidka ödets makter.Den traumatiska förlust som måste besvärjas i Mjölk och gator är förlusten av ett litet barn. Det döda lilla barnet "sitter inne i Vintergatan" där det bildar en sorgens stjärnbild för diktjaget. Sorgearbetet i boken bränner hål i språket och tanken och de svarta flagorna blir dikter.Helga Krook måste räknas bland de allra intressantaste nya rösterna i den unga generationen poeter i Sverige. Mjölk och gator, hennes tredje diktsamling, är en ovanligt stark och helgjuten bok skriven av en redan färdig diktare.