Författaren Bengt Ohlsson väjer inte för att blanda högt och lågt. Bland annat skriver han uppsluppna krönikor men också den Augustprisvinnande romanen Gregorius (2004). Att han nu ger ut en bok om John Cummings, gitarrist i det amerikanska punkbandet Ramones lär knappast förvåna någon.
Men att han efter den förra korta romanen Kolka (2010) – som hastigt snörptes ihop på slutet – redan är tillbaka med 450 nya sidor är överraskande och glädjande. Jag tänker mig att förklaringen till förra romanens rumphuggna slut är att författaren fick den geniala idén att skriva om en avdankad punkstjärna.
Kärnan i punken fanns i engelska Sex Pistols och The Clash på 70-talet. Ramones – med sina snabba låtar som alla började och slutade tvärt – kändes konstruerade och på låtsas. De var långhåriga och saknade den udd och glöd som den engelska punkrocken hade skapat, med låtar som Anarchy In The Uk. Sid Vicious, Sex Pistols basists tragiska livsöde med missbruk och död blev väl en schablonbild av hur en punkare var. Men det går inte att bortse från att Ramones var ett amerikanskt punkband.
Efter 70 sidor inledning i den nya boken Rekviem för John Cummings – i vilken läsaren landar i Cummings vardagsliv i Los Angeles, månader, veckor och dagar innan millennieskiftet, där döden gör sig påmind som en svag underström och som allmänt samtalsämne i förbigående – får ex-punkaren reda på att han har prostatacancer. Han har fyra år kvar att leva. Men det vet han inte då. Det är ett snyggt upplägg som gör det naturligt för huvudpersonen att tänka tillbaka på sitt liv. Där i inledningen är det lite osäkert vem John Cummings verkligen är. Är han den där hopplöse rockstjärnan som objektifierar det motsatta könet och en patetiskt upprorisk anarkist med missbruksproblem. Kort sagt: är han, eller har han åtminstone varit, schablonbilden av en punkikon?
Svaren kommer. Ofta överraskande. Ohlsson monterar ner fördomarna. Författaren har i musikern hittat en komplex karaktär. Cummings var ledargestalten i ett band i en musikvärld fylld av konflikter, drogproblem, inställda spelningar, uppgång och fall. Den världen tog han sig igenom drogfri – han var ordningsmannen. Han kickade den fulla trummisen som missade en spelning. Han la upp repetitionerna med största noggrannhet. Han satte strikta gränser. Antagligen stämmer alla hårda fakta kring Ramones. Men den som förväxlar karaktären med den verklige Cummings är ute på hal is. Romanen är förstås inte något annat än en spekulation byggd på den offentliga bilden av den verklige rockstjärnan.
När läsaren kommer in i romanen är Cummings liv tråkigt. Han samlar på gamla filmaffischer till sitt flotta hem när han inte badar i sin pool eller kysser sin fru. Han är en gammal rockstjärna som lagt av – som till och med har sålt gitarren. Han har sviktande självförtroende och en viss bitterhet över att bandet, när det begav sig, inte omhuldades mer av branschen och journalisterna. Annars är han egentligen som vilken medelsvensson eller medelamerikan som helst som fått besked om cancer. Långa stycken handlar om hur han går omkring i ett töcken och oroar sig för de symtom han har.
Någonstans en fjärdedel in i boken vill någon köpa hans gamla gitarr för en svindlande summa och romanen tar fart. Strax därefter dör Ramones sångare Joey och romanen utvecklas och fördjupas. Med sönderfallet kommer berättelserna om bandet, hur framgång kantas av konflikter, avundsjuka och grusade förhoppningar. På det djupare planet handlar det om en döende människa och hans förhållande till sitt eget försvinnande. Det tragiska hos romankaraktären Cummings är att han objektifierar sin egen död. Han tänker oerhört lite på sina känslor och mycket mer på sin omgivnings reaktioner på honom.
Men å andra sidan blir hans tankar oerhört konkreta på ett intressant sätt: Ohlsson låter sin karaktär ge sig hän åt alla de praktiska detaljer som fantiserande om den egna döden kan medföra. Hur ska min grav se ut? Hur ska mina närmaste klara sig? Vad ska hända med mina saker? Allt är som strategier för att undvika de egna känslorna.
I den nya romanen skriver Ohlsson en hel del om framgångarnas och skapandets svårlösta knutar och praktiska baksidor. Men framför allt möter läsaren här en 60-årig man (som varit rockstjärna) som är döende. Det för med sig en berättelse om identitet som har sin början i en sträng faders uppfostran. Och när läsaren börjar sympatisera med protagonisten, huvudrollsinnehavaren, låter Ohlsson antyda att stjärnan delvis är som sin far. Den utsatte har själv lagt sig till med rigida konservativa uppfattningar och en hel del känslokyla. Allt eftersom berättelsen fortskrider och fördjupas, blir romanen mer och mer en gripande berättelse med en intressant, enkel men ändå komplex, bild av hur en människa verkligen kan vara.
Rekviem för John Cummings når inte upp till samma nivå som Gregorius gjorde. Men det är en insiktsfull berättelse, lättläst i en smidig form som lyckas med konststycket att göra litteratur av amerikansk punk.