Författaren Johanna Lindbäck är en ny bekantskap, även om Saker som aldrig händer är hennes fjärde ungdomsbok. Låt mig säga det direkt: Det är en angenäm läsupplevelse som hon bjuder på.
Johanna Lindbäck skriver inkännande, med en stor skopa värme, med humor och med en anmärkningsvärd stringens i sin prosa. Att hon dessutom skriver om och kommer från Luleå, som är mina gamla hemtrakter, gör ju inte saken sämre.
Saker som aldrig händer handlar om svek. Om att plötsligt förlora fotfästet, att plötsligt tvivla på allt det som tidigare var självklart: relationer, ord och handlingar. Ja, hela ens tillvaro. Är allt en lögn? frågar sig Andreas efter att det uppdagas att hans flickvän Hanna varit otrogen. Och som om det inte räckte. Ingen av hans bästa vänner, som vetat om otroheten, har sagt något till honom.
Dessutom har Andreas mamma beslutat sig för att flytta till Stockholm där hon fått jobb och han tvingas flytta till sin pappa som han inte bott med på länge. Marken skakar under Andreas fötter.
Vem kan man egentligen lita på, blir den självklara efterföljande frågan. Andreas är dödligt besviken. Han blir vaksam, sluter sig. En ensamhet hans gamla barndomsvän Erik lyckas ta sig igenom. En vänskap som ånyo växer sig stark och förtroendefull och som får Andreas att åter våga tro på närhet och gemenskap. En vänskap som får honom att åter öppna sig och kliva ut i livet. Bli delaktig. Levande.
En så fin skildring av vänskap, av manlig sådan dessutom, att jag blir alldeles rörd. Berörd. Synd då att Lindbäck blandar in Eriks allt mer uppdagade homosexualitet i det hela. Det förtar lite av känslan av att två helt vanliga tonårskillar kan ha en nära förtroendefull vänskap. Utan att det måste handla om sexualitet. Som om man måste vara homo för att förmå denna närhet. En slags motsats till den strävhåriga, homofobiska och fjantmatcho norrländska attityd som i mångt fortfarande råder, dessvärre. Men å andra sidan, tänker jag, visar det att också en homosexuell kille är lika normal som en hetero.
Trots denna lilla fundering, så kan jag inte släppa boken förrän jag läst den till slutet. Då jag genast ångrar denna sträckläsning. Jag vill ju ha boken kvar. Och inser glatt att jag faktiskt har hela tre olästa böcker till av Johanna Lindbäck att upptäcka. Läsa. Vilken lycka!