Att försvinna: ett ord som i första hand för tankarna till bortrövanden, olyckshändelser och brott. Som med ensamkommande flyktingbarn eller barn som rövas bort och göms av en förälder vid vårdnadstvist. Som i nyheter om misstänkt hämnd eller mord eller om alla offer för laviner och tunna isar. Men ett försvinnande behöver inte vara en händelse; det kan även vara en överlagd handling.
Harriet, huvudpersonen i Marie Petersons Harriet. En roman om konsten att försvinna, är närmast besatt av sådana försvinnanden. Som barn samlade hon på notiser om mystiskt försvunna personer och lådan med den något udda samlingen var periodvis den enda fasta punkten i hennes kringflackande liv.
I berättelsens början har Harriet just återhämtat sig från den mest brännande sorgen efter sin avlidna mor Asta (som i övrigt med sitt kedjerökande och sin frisörsalong i hemmet känns som tagen direkt från Anne B Ragdes hemmafruskildring Jag ska göra dig så lycklig). Nu bor hon i ett hus på landet med den ensamstående pensionären Terje som enda granne.
På någon mils avstånd finns vännen Katja, en framgångsrik konservator tillika en bohemisk personlighet. I övrigt träffar hon bara de två nunnor i vilkas gästhem hon arbetar som kock och hjälpreda.
Harriet saknar nämligen varken stora världen eller en mer utmanande yrkeskarriär. Ett autistiskt drag anas i beskrivningen av hennes fotografiska minne, i hennes skygghet på gränsen till social fobi samt i de säregna växlingarna mellan briljant iakttagelseförmåga och tafatthet i vardagen. På hennes imaginära kartor löper de fåtaliga bekantas livslinjer samman och boplatsernas koordinater korsar varandra. Också spåren av hennes kropp i gräset utanför hennes hus ser ofta ut som ett X.
Minnet av samlingen med urklipp om spektakulära försvinnandefall lever kvar i henne. Och märkligt nog tycks hon dra till sig verkliga försvinnanden. Terjes liv har för länge sedan frusit till en evig väntan på dottern Kristina som försvann i sextonårsåldern. Harriet kan inte undgå att dras in i hans aldrig bearbetade sorg. En dag försvinner även Katja. I sökandet efter henne ger sig Harriet ut på resa genom Nederländerna, Österrike och vidare till Italien …
I hela berättelsen finns en underliggande spänning, ett slags föraning om en annalkande katastrof. Den stegras abrupt i och med Katjas försvinnande. På ett djupare plan förstärks denna känsla skickligt av symboliken i de två målningarna av italienaren Pitoni (möjligen inspirerad av verklighetens Pittoni med två ”t”). I hans landskap efter katastrofen syns en ensam sko som under historiens gång alltmer får symbolisera ett spår efter en försvunnen – eller kanske ett brottsbevis?
Petersons roman är över huvud taget en finurligt konstruerad historia med flera skikt som kräver en mycket uppmärksam läsning. Jag läser den som en betraktelse över människors underliggande rädsla för förlust och alltings ostadighet, så väl uttryckt i både Terjes och Harriets respektive kontrollbehov. Med en närmast kirurgisk precision avtäcker Peterson saknadens och sorgens anatomi. Harriets vardag är full av andras frånvaro; brodern vill inte ha kontakt, syster Margareta avviker från klostret, Terje är stundom oanträffbar och Maarten, den mystiske mannen på Katjas vernissage, är också ett slags fantomgestalt.
Det är även en roman om oundvikliga avsked och om en sakta upplösning av banden mellan människor – en variation på Petersons uppmärksammade alzheimerskildring i Du tror du vet allting. Allt berättat på ett gnistrande vackert språk.