Vad är en roman? Vad är en berättelse? Det frågorna ställer jag mig efter att jag har läst några sidor av Marie Lundquists nya bok Så länge jag kan minnas har jag varit ensam. Antagligen reagerar en och annan läsare av den här recensionen på mina frågor. Om man inte sugs in i en berättelse kan den inte vara särskild bra – man vill inte fundera på form, man vill serveras en berättelse.
Det finns förstås en annan ingång i texten. Man kan leva sig in i bilderna som Marie Lundquist levererar. För det är just bilder som är det mest framträdande. Ett mystiskt jag gör märkliga saker i en lika märklig miljö. Så är bokens första del skriven.
När jag funderar över ensamhet så är det just känslan av att röra sig i bilder som infinner sig. Ensamhet har dessutom utrymme för spekulation, och då kan verkligheten lätt ges underliga dimensioner, så som sker i Lundquists bok. Det är på pricken beskrivet.
Men trots att jag är med på det språkspel som Lundquist ger sig i kast med är jag inte helt nöjd. Känslan av konstruktion blir allt för stark.
Att skriva på det här sättet, alltså gestaltande utan att föra in någon direkt handling, är något många färska författare på skrivarskolor sysslar med. De vill gärna skriva, utan att de egentligen har någon berättelse. Reslutatet blir ofta långrandigt.
Men Lundquists nya bok skiljer sig förstås från nybörjaralster. Framför allt finns hos henne en tydlighet, ett sammanhang. Boken är tredelad: den har en prolog om 25 sidor, en berättelse om 90 sidor och en epilog om 25 sidor. Delarna passar ihop som ett grovt pussel. Efter prologen kommer en berättelse om en kvinna i tredje person. Här blir texten tydligare och mer realistisk. Kvinnans förhållande till föräldrar och olika partners karaktäriseras – ensamhet också här.
Kvinnan är svag i mötet med det andra könet. Hon är rädd för att utplåna sig själv inför det. Det är fint och habilt berättat. Men jag saknar sprickor i henne, hon är strömlinjeformad. Visserligen är hon välformulerad, men ändå förutsägbar.
Prologen blir det mest intressanta i boken. Den ställer frågor om berättelsen. Den är uppfinningsrikt analytisk. Lundquist inleder med frågan: ”Vem har egentligen rätten till en berättelse?” Sedan följer ett vindlande och rofyllt resonemang om vad en text är. Lundquist levererar förstås inga svar, men värdefulla spekulationer – och det är mycket bra. Även den sista delen är värd att återvända till. Den är så där oförutsägbar och uppslagsrik som bara en bra poetisk text kan vara.
I den sista delen kommer ensamheten igen, författarens utifrånperspektiv gestaltar den på ytterligare ett sätt. Det hela blir en triptyk. Den är lite livlös men har en fin ansats.