Finn Malmgren dåtidens rymdresenär

Man kan köpa säckar med gourmet-is och bardiskar av is med tillhörande mattor som de kan smälta på. Idéerna kommer förstås från ishotellet i Jukkasjärvi, men en mer allmän fascination inför snö och is tillhör de nordiska kulturerna.
All den polarforskning som producerat så många hjältemyter i Norden har plötsligt börjat handla inte om det beständiga isriket utan om något snart förflutet. Vi ser inte längre forskarhjältarnas oförvägna blickar ut över vidderna utan deras ryggtavlor på väg bort ur historien som smälter under deras sälskinnsstövlar. Ljuset kommer från ett annat håll, och det vi ser börjar bli intressant igen.

Både Nordost- och Nordvästpassagerna, hett eftertraktade byten i tävlingarna om Arktis för mer än hundra år sen, kan snart vara farbara på somrarna. Utredningar görs om kontinentalsocklarna kring Nordpolen, och Kanada och Grönland/Danmark tycks rycka fram som rättighetsinnehavare till deras naturtillgångar när klimatet mildras. Fossila bränslen tycks ha en stor roll i den globala uppvärmningen, och när isarna smälter kring Arktis blir än mer olja och gas tillgängliga. Verner Aspenström påpekade mycket riktigt att ingenstans går det så underligt till som i världen.
Om man sitter på en av Uppsalas mer populära sommarkrogar ser man en extremt påpälsad man i brons som vänder ryggen till. Han har blicken för evigt fäst på V-Dala nation tvärs över Skolgatan. Nationshuset är ett annat nu än det som statyn såg när den kom på plats 1931. Alvar Aaltos bygge från 60-talet är fortfarande det mest uppseendeväckande staden har i arkitekturväg. I trapphuset hänger en målning av Olle Baertling. Huset är ett modernitetens tempel. Mannen i brons tillhör en äldre tid.
Nu klafsar jag förbi honom en barvinterdag, och han är mig lika likgiltig nu som på sommaren. Varför?

Han hette Finn Malmgren. Han var själv en den tidiga modernitetens tjänare men blev förevigad i en pompöst realistisk stil med nationalistiskt sentimentala övertoner som var passé redan när skulpturen restes. Han var doktor i meteorologi, ett nytt ämne med en framtid som vi känner väl i dag, och hans avhandling handlade om havsisens egenskaper. Han skrev på engelska, det akademiska språk som snart skulle ersätta tyskan.
Han föddes i Göteborg 1895 - jämnårig med sin skulptör Nils Sjögren, kanske kände de varandra från Uppsala där Sjögren studerat arkeologi. Han deltog i Roald Amundsens ishavsexpeditioner 1922-25 och i expeditionen till Nordpolen med luftskeppet Norge 1926. 1928 var han med på den tragiska italienska Nobile-expeditionen, också den i ett luftskepp som hette Italia. Han dukade under vid ett försök att nå hjälp när farkosten havererat. Expeditionen stod under militärt befäl, och det blev krigsrättsligt efterspel i Mussolinis Italien. Jag har inte sett någon som på allvar resonerat kring att ett italienskt militärt luftfartyg befann sig så långt från hemlandet.

Luftskeppen med sina ståtliga nationsnamn är symboliska; man kommer att tänka på Estonia. Inom ett decennium var deras saga till ända i och med Hindenburg-katastrofen i New York. Många detaljer i Finn Malmgrens historia talar om ett stundande epokskifte.
En skicklig vetenskapsman i vardande försvann ur världen i ett flaggspel av storpolitik och vetenskapliga hjältedåd. De unga döda lämnar ofta ståtliga men intetsägande nekrologer efter sig. Utan att ha varit någon uppseendeväckande personlighet måste han ha lämnat ett stort och känslosamt tomrum efter sig. Den akademiska världen behövde en hjälte, och man blickade bakåt mot sekelskiftets ideal. Den hjältarnas tid som var på väg var dock av en annan art - Mussolinis och Hitlers, Churchills och Raoul Wallenbergs. Den storvulne Sven Hedin var redan, på fel flank, med stormsteg på väg in i detta kraftfält.

Naturligtvis var inte Finn Malmgren synsk utan försökte bara vara lite rolig: "Uppsala är en stad, som numera huvudsakligen ökar sin folkmängd genom att resa nya statyer", sa han i ett tal 1927 då han promoverades och universitetet fyllde 450 år varvid en del statyer lades till stadsbilden. Fyra år senare blev han själv staty. Hans studentkamrat poeten Gunnar Mascoll Silfverstolpe skrev en kantat för avtäckningen i november 1931, en text som var gammeldags redan då. I dag är den knappt läsbar. Ändå har Lars Gustafsson i en essä, Vänner bland de döda, (1997) avvunnit den en del poetiska poänger. Möjligen är det så att den sene Lars Gustafsson försöker fjärma sig från modernitet och modernism genom att intressera sig för äldre skaldekonst. En av hans heteronymer i boken Fyra poeter (1988) liknar Silfverstolpe, och han har ägnat en hel samling åt ett par rader hos denne rimmande idylliker och museiman, Variationer över ett tema av Silfverstolpe (1996).
Den ende hjälte i vår egen svenska samtid som något liknar Finn Malmgren är Christer Fuglesang, astronauten och doktorn i astrofysik. Kanske får även han i en avlägsen framtid ett minnesmärke i sin hemstad eller vid sitt universitet. Malmgren och Fuglesang är verksamma i respektive epoks mest ideologiskt och populärkulturellt uppmärksammade vetenskapliga discipliner, därtill de mest fysiskt krävande. Vetenskapsmannen måste vara idrottsman för att få folkets kärlek. Den vetenskap som får störst utrymme i media är den som sysslar med utforskandet av det fysiska rummet, de omedelbart tillgängliga väderstrecken och deras förlängningar ut i rymden.

Om inte Finn Malmgren dött på isen sommaren 1928 hade troligen ingen kommit ihåg honom. Han hade väl blivit en ordinär professor i meteorologi. Minnesmärket kom på plats för snabbt och hölls i en stil som redan var på väg ut ur konsthistorien. Man kan gå ett kvarter bort och hälsa på Bror Hjorths Engelbrekt från 1935 utanför Katedralskolan. Den skulpturen har en retorisk kraft och en munter uppkäftighet som den strama realismen hos Nils Sjögren aldrig kunde fånga. Men så hade det också gått 500 år sedan riksdagen i Arboga när statyn gjordes, och det mesta av vad Engelbrekt stod för hade förbleknat i de alltför få historiska källorna. Fältet var fritt för fria radikala tolkningar. Finn Malmgren kunde inte ges samma frihet. De flesta som stod kring statyn vid invigningen hade känt honom personligen.
Den likgiltighet jag känner inför Nils Sjögrens minnesmärke kanske bottnar där. Ett monument måste ta tid på sig. Känslosamheten måste hinna lägga sig, och de estetiska idealen måste ha förflyttat sig ett stycke. Som han står där nu blir han ett minnesmärke inte över sig själv och sina gärningar utan över en konst som var alltför följsam mot sin samtids värderingar.

Den goda motbilden kan man se i Raoul Wallenberg-monumentet vid Nybroplan i Stockholm. Jag tillhör dess beundrare, och vi blir allt fler. Tid har tillåtits gå. Konkreta minnen har bleknat, och associationernas horisonter är friare. Ingen realism låser tankarna. Finn Malmgren är kvar i sin förkrigstid. Raoul Wallenbergs minne riktas framåt när de nersmälta och förbrända formerna färdas tillsammans och i en enda rörelse.

Finn Malmgren dåtidens rymdresenär

Finn Malmgren, polarresenären och doktorn i meteorologi vid Uppsala universitet, omkom under den tragiska italienska Nobile-expeditionen, efter luftskeppet Italias haveri. Därmed var en ny hjälte född i hemstaden Uppsala där Malmgren fortfarande står staty, skriver Magnus Ringgren.