Finland från istid till it-tid

Henrik Meinander, professor vid Helsingfors universitet, har skrivit en bok om sitt lands öden från istiden till it-tiden. Han använder i förordet en formulering, som kan tolkas som att han nu överlämnar "sin" Finlands historia till läsekretsen. Detta är nu inte som då Vilhelm Moberg tog sig före att skriva Min svenska historia, ett verk vilket genom bristen på all källkritik blev hans sämsta. Nej, Meinander menar att hans iakttagelser grundar sig på hans "egna" överväganden i relation till framför allt senare tids finländsk forskning. Dessutom framhäver han, utan alla överord, sitt lands särart i Europa. Dessa grepp gör att boken ofta bjuder på överraskningar, aha-upplevelser. Den är i ordets rätta bemärkelse spännande, samtidigt som den är populärt skriven och lätthanterlig i yttre mening (261 s).

I mina noteringar kommer jag huvudsakligen att dröja vid Finlands uteckling de senaste två hundra åren, även om det som författaren har att säga om den långa tiden dessförinnan också innehåller många stimulerande resonemang. Vi har kanske ofta tänkt oss att kejsar Alexander I, som genom Tilsit-avtalet med Napoleon 1807 fått fria händer att ta Finland, knappast kunde hejda sig innan han kastade sig över den nerslitna östra delen av Sverige. Så var det inte, enligt Meinander. Tsaren fann det däremot "motbjudande" att ingripa, och när det ryska anfallet väl kom en februaridag 1808 var det "sävligt". Vi vet alla hur det gick och naturligtvis var det en lättnad för ryssarna att S:t Petersburg från 1809 blev mindre utsatt. Men egentligen hade kejsaren just då angelägnare utrikespolitiska ambitioner.

Under hela den drygt sekellånga tid som kejsaren var Finlands storfurste diskuterade man vad Alexander I hade menat, då han vid lantdagens avslutande 1809 sagt att landet var "upphöjt bland nationernas antal". De som ville hävda en stark finländsk autonomi menade att detta uttryck var ett stöd för deras strävanden. Meinander hör dock till dem som anser att det bara var en artighetsfras och att det inte kunde "uppfattas som ett statsfördrag i modern mening". På 1860-talet, under den reformvänlige Alexander II:s tid, kom ett töväder och lantdagen plockades fram ur den malpåse där den legat sedan 1809. En kris inträdde 1899, då Ryssland stramade åt tyglarna genom "februarimanifestet", något som bland annat fick till följd stor oro i Finland. Den hårdföre generalguvernören Bobrikoff föll offer för en attentatsman 1904. Andra forskare har tidigare sagt att denna utveckling knappast bör ha överraskat samtiden, men författaren anser att Ryssland då intensifierade sina försök att knyta Finland fastare till sig. Samtidigt gick det finländska näringslivet bra och därigenom kunde resurser frigöras till förmån för dem som stödde landets självständighet.

Författaren gör på bokens sista sida en intressant reflexion. "Finlands utveckling till en egen nation och en självständig republik skulle inte ha varit möjlig utan de stora krigen i Europa." Läsaren kan i förstone studsa till; inte kan väl krig vara något positivt? Det tycker nu inte heller Meinander, men som historiker kan han inte blunda för att säkerhetspolitiska förskjutningar gynnat Finlands frigörelse. Vid första världskrigets avslutning var Sovjetunionen under uppbyggnad och fick inte möjlighet att ingripa och Tyskland hade lidit svårt nederlag. Åren 1944-45 var visserligen Sovjet starkt, men genom vinterkriget hade finländarna visat sin kraft och därför blev "i motsats till alla andra krigförande småstater i Europa Finland aldrig ockuperat".

Den efterföljande tiden fram till 90-talets början kallas ibland "finlandiseringens tid". Ingen kan beröra den utan att nämna Urho Kekkonen. Meinander hör knappast till hans beundrare. Självklart var han en mycket skicklig och slug politiker och lika självklart kunde hans goda Moskva-relationer avvärja fruktade aktualiseringar av den vänskaps- och biståndspakt, som Finland tvingats till 1948. Likaså påpekas att han lyckades inspirera den ekonomiska utvecklingen och därigenom lade grunden till att Finland under vår egen tid blivit en framstående it-nation.

Men, i förlitan på sina goda Sovjetrelationer lät Kekkonen förleda sig till inrikespolitiska finter, knappast grundlagsstridiga men inte förenliga med ett parlamentariskt system. Meinander har ett talande exempel på hur han 1961- 62 utmanövrerade motståndaren Olavi Honka. Först efter Kekkonens tid skulle Finland återfå omvärldens förtroende som en fullt parlamentarisk stat.

Slutligen skall nämnas att förlaget med framgång bemödat sig om att skaffa ett nytt och fräscht illustrationsmaterial. Men i en bildtext (s 27) står det att svenska riksvapnet Tre kronor tillkom 1364. Senare tids forskningar har tydligt visat att det brukats redan 1336 av kung Magnus Eriksson. Att Meinanders bok verkligen inte står eller faller med denna lilla felaktighet, därom hoppas dock recensenten ha övertygat läsarna.

Finland från istid till it-tid

Henrik Meinanders finska historia bjuder på överraskningar och aha-upplevelsr, skriver Torgny Nevéus.