Filosofisk poesi som knäcker

Rosemarie Waldrop är en av få poeter som kan förändra ditt liv. Bo Gustavsson har läst en av årets bästa böcker.

illustration

illustration

Foto: Maria Westholm

Litteratur2011-11-15 16:33
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den tysk-amerikanska poeten Rosmarie Waldrop (f. 1935) har gjort stor succé med sin filosofiska poesi. Det är något helt unikt. Men hon är inte bara poet utan även romanförfattare, essäist, förläggare och översättare. Hon har bland andra översatt Paul Celan, Friederike Mayröcker och den fransk-judiske poeten Edmond Jabès. Just Jabès har påverkat henens eget skrivande liksom Wittgensteins språkfilosofi. Waldrops originella dikter går hem både hos kritiker och vanliga läsare trots att de kan vara intellektuellt krävande. Orsaken är väl att de är förankrade i kroppen och vardagen. Nu introduceras hon på svenska med den prosalyriska trilogin Äpplets vana att falla.

Trilogin består av tre diktsamlingar: Reproduktion av profiler, Det uteslutna tredjes plan och Motvilliga gravitationer. Redan titlarna antyder att vi här har att göra med en diktare som försöker sammanlänka skrivandet, levandet och tänkandet. Med hennes egna ord är syftet att ”navigera bland motstridiga men oupplösliga kopplingar mellan kropp och medvetande, känsla och logik”.
I sin prosalyriska trilogi visar Waldrop att poesi är ett oöverträffat medium för reflexion. Hennes diskursiva skrivsätt är dialogiskt dels därför att hon ständigt riktar sig till ett du och dels därför att hon upprättar dualistiska påståenden som sedan överskrids genom lyriska tankesprång. Hennes texter blottar brottytorna i vardagliga händelser och fenomen. Ingenting blir sig likt efter att man har läst Rosmarie Waldrop. Hon är en av få författare som kan förändra vår syn på världen. Och hon är skicklig på att levererar slående formuleringar som fastnar i minnet, till exempel denna: ”Vågor kan lösas upp till en utsaga om oföränderlig form.” Eller denna: ”När jag lyssnade på avstånd hörde jag bara avståndet.”

Tekniken att tilltala ett du i Äpplets vana att falla är egentligen ett tilltal till själva existensen. Dikterna blir ett sätt att orientera sig i världen, att pröva olika förhållningssätt. Det kanske låter abstrakt och tråkigt men jag har sällan läst något så intellektuellt och sensuellt spännande och stimulerande som Äpplets vana att falla. Det går inte att sluta läsa och alla dessa fantastiska fraser som dyker upp här och där likt musikaliska motiv får mig att rysa av vällust. Hennes duett mellan känsla och rationalitet tänjer språkets gränser.
Waldrops projekt i Äpplets vana att falla går ut på att ”veta genom min blinda fläck”, att få syn på något tredje bortom dualiteterna. Det leder till märkliga reflexioner över språket, begäret, sanningen, jaget. Hennes dikter utspelar sig i Providence, Rhode Island, där hon bott sedan 60-talet. Det ständiga regnandet, Providence River och havet ramar in hennes poetiska universum. Hon är den existentiella platsens poet.

Litteratur
Rosmarie Waldrop
Äpplets vana att falla
Övers. Ida Linde, Niclas Nilsson
och Marie Silkeberg
Rámus förlag