Filosofin - vetenskapernas drottning eller tjänarinna?

En gång i tiden var det teologin som härskade som enväldig drottning över alla vetenskaperna, från och med renässansen blev det filosofin som övertog den rollen. Dagens nordiska filosofer - i betydelsen lärare och forskare vid filosofiska universitetsinstitutioner - är inte så högljudda i sina pretentioner men talar och skriver som om de självklart hade sista ordet i vetenskapsteoretiska frågor.
En av dem är Søren Harnow Klausen, fyrti år gammal och verksam vid Syddansk universitet. Vad är vetenskap? lyder den lika enkla som anspråksfulla titeln på en liten bok av honom som nyligen kommit ut på svenska. Till hans försvar ska anföras att titeln var honom på förhand given av förlaget som ger ut en hel serie skrifter med likartade namn: Vad är språk?, Vad är makt? m fl.

Filosofins överordnade ställning sägs inte klart ut av Harnow Klausen men framgår på flera sätt. T ex tecknar han grafiskt vad han kallar ett schematiskt träd över de olika vetenskaperna med fysik överst och mer tivelaktiga grenar som psykologi och samhällsvetenskap längst ner. Filosofi figurerar över huvud taget inte i schemat utan får förmodas inta en ställning inte bara över fysiken utan i en allt omgivande sfär för sig.
Mer tilltalande är filosofins roll som vetenskapernas mer eller mindre ödmjuka tjänarinna med arbetsuppgifter som att städa i begreppsapparaterna och visa rena pseudoteorier på porten. Också detta kräver självsäkerhet och åtskilligt med is i magen, t ex då det gäller att kasta sig mellan relativitetsteorins företräden framför den newtonska mekaniken och hermeneutikens modell för textanalys. Så vitt en amatör som undertecknad kan bedöma håller författaren i regel tungan rätt i mun.

Kanske går han väl långt då han på det senare området vill överföra naturvetenskapernas experimentella metodik. Som exempel tar han litteraturforskaren som läser en roman i ljuset av psykoanalysens teorier och kallar det för ett experiment som syftar till att bekräfta eller falsifiera en hypotes. Man förstår hur han tänker sig analogin, men hans egen nog så korrekta utläggning av den så kallade hermeneutiska cirkeln borde sagt honom att den principiella skillnaden är mycket stor.
För den universitetsstuderande som - i vilket ämne det vara må - tar steget från grundutbildning till forskarutbildning utgör Harnow Klausen nyttig läsning. Även vanliga lekmän med intresse för de frågor det gäller har mycket att hämta eftersom framställningssättet är föredömligt enkelt och klart.

I olika kapitel redogörs för vetenskapernas olika huvudområden, hur en vetenskaplig teori byggs upp, hur akademisk forskning förhåller sig till det omgivande samhället, forskningens etik m m. Humaniora får en glädjande fyllig behandling trots att teoribildningen på det området med nödvändighet är mycket skiftande och terminologin tämligen osäker på grund av den ofrånkomliga närheten till vanligt språkbruk.
Av särskilt intresse är kapitlet Vetenskap och verklighet, som i historisk belysning behandlar vetenskapernas anspråk på att uttala sig om den faktiska verkligheten. Hur förhåller sig begreppen till tingen? Kan vi över huvud taget komma fram till den yttersta verkligheten? Det är svåra och såväl praktiskt som teoretiskt obesvarbara frågor som vetter mot metafysiken, vilken är tabu för moderna filosofer. Inte ens ordet förekommer i registret.

Ett par övergripande ämnesområden skulle man gärna velat veta något om. Inom t ex kognitionsforskning och neurologi, vilka delvis sammanfaller, händer det just nu spännande ting som kastar nytt ljus över tänkandet som mental process och därmed berör själva grunden för all vetenskapsteori. Men inte ens en filosof kan veta allt.

Filosofin - vetenskapernas drottning eller tjänarinna?

Dansken Harnow Klausens bok om filosofins roll i vetenskapen är nyttig läsning, skriver Staffan Bergsten.