I dag framstår Hannah Arendt som en av 1900-talets främsta politiska filosofer. Hennes huvudverk är ”Totalitarismens ursprung” som nu för första gången ges ut på svenska i fin översättning av Jim Jakobsson. Boken utkom 1951 i USA och den inledde Arendts karriär som politisk tänkare. Hon studerar där nazismen och stalinismen som totalitära system. Andra viktiga verk av henne är Människans villkor och boken om Adolf Eichmann där hon myntar begreppet banal ondska om hans byråkratiska verkställande av Förintelsen.
Att förstå nazismen som en totalitär stat var viktigt för Arendt bland annat eftersom hon var tysk jude; det blev en personlig angelägenhet lika mycket som en politisk. Hon flydde från Tyskland till Paris 1933 då Hitler kom till makten, efter att tyskarna ockuperat Frankrike flydde hon än en gång 1941 till USA där hon sedan kom att undervisa vid olika universitet. Hennes tänkande blev både inflytelserikt och kontroversiellt.
Utgångspunkten för Arendts politiska filosofi var Heideggers existentialism. I slutet av 1920-talet studerade hon för honom vid universitetet i Marburg och de hade även en kärleksrelation. När han uttryckte sympatier för nazismen och gick med i nazistpartiet 1933, blev det en chock för henne. Och när Heidegger efter kriget vägrade att ta avstånd från nazismen och sitt medlemskap i partiet, chockades hon ännu mer. Det fick Arendt att inse att existentialismen måste kompletteras med en politisk dimension, vilket resulterade i hennes banbrytande studie av totalitarismens natur.
Mottot för ”Totalitarismens ursprung” är ett citat av Karl Jaspers som var Arendts handledare då hon i slutet av 1920-talet doktorerade vid universitetet i Heidelberg. Citatet lyder: ”Inte hemfalla åt vare sig det förflutna eller framtiden. Det gäller att vara alltigenom samtida.” Totalitära regimer styrs just av föreställningar om det förflutna och framtiden, till exempel idéer om rasen eller klasskampen. Den existentiella filosofin däremot i Heideggers eller Jaspers eller för den delen Sartres tappning är alltigenom samtida. Det konkret upplevda nuet står där i fokus. Därför utför Arendt en politisk-existentialistisk analys av totalitarismen i sitt stora verk. Hennes tankar är särskilt aktuella i våra dagar eftersom det finns fascistiska tendenser hos flera partier och regimer i dagens Europa. Flyktingkrisen är katalysatorn för en sådan utveckling.
”Totalitarismens ursprung” är uppdelad i tre delar. Första delen undersöker antisemitismens historia, andra delen ägnas åt imperialismen och den avslutande delen analyserar totalitarismen. Det är lätt att förstå att Arendt ägnar en avdelning åt antisemitismens historia eftersom det bidar till en förståelse av nazismen. Hon menar att judarna själva kan sägas vara ansvariga för antisemitismen på grund av deras isolationism, brist på politisk medvetenhet och anpasslighet. Tankar som väckt mycket debatt.
Men varför tar hon upp imperialismen i sin studie av totalitarismen? Svaret är att imperialismen gav upphov till moderna rasteorier och idén om den vita rasens överlägsenhet över andra raser. Imperialismens ideologi byggde på föreställningen om den vita rasens börda att föra ut civilisationen till primitiva folk i Afrika och Asien. Samtidigt var drivkraften hos de imperialistiska staterna att erövra stora landområden för politiska och ekonomiska syften. Rasideologin och strävan efter världsherravälde pekar därför rakt in i totalitarismen.
När Arendt 1943 fick vetskap om koncentrationslägren, vägrade hon först tro på ”fabrikationen av lik” men började sedan samla material till sin studie av totalitarismen. Originaltiteln var ”The Three Pillars of Hell,” vilket syftade på bokens tre delar. Hon levde i en mörk tid och hon blev en filosof för en mörk tid. Att förstå den radikala ondskans mekanismer utgjorde målet för hennes tänkande.
Arendt menar att koncentrationslägren är den totalitära statens centrala institution eftersom där tillämpas dess ideologi fullt ut. Den ideala medborgaren är ett levande lik utan identitet eller egen existens. Medlen består av terror och propaganda och syftet är världsherravälde. Den reella makten ligger hos partiet och den hemliga polisen medan den yttersta makten ligger hos Ledaren. I slutet av sin bok höjer Arendt ett varnande finger med orden: ”Totalitära lösningar kan mycket väl överleva de totalitära regimernas fall.”
Är det där vi befinner oss idag?