Skräck var länge en förtalad genre. Idag – när författare som John Ajvide Lindqvist hyllas unisont och filmer som vårens skräcksatir ”Get Out” firar triumfer på kultursidorna – är det nästan svårt att komma ihåg den tiden.
Men så var det. När jag var ung fick jag ofta höra att Stephen King som jag älskade var en ”skräpförfattare” och skräckfilmer blev ständigt nerskrivna för sin ”dåliga kvinnosyn”.
Men så hände det något; år 2000 startade bokförlaget Aleph och började ge ut skräckklassiker och Horace Engdahl bekände sin kärlek till ”Låt den rätte komma in”. Samtidigt fick Sverige sina första renodlade skräckforskare: Yvonne Leffler, Anna Höglund och Mattias Fyhr.
Numera är det ingen som höjer på ögonbrynen när skräckförfattare recenseras över hela uppslag på kultursidorna.
Forskarnas roll ska inte underskattas i det här sammanhanget, och på senare tid har litteraturforskaren Mattias Fyhr blivit något av en ciceron inom genren.
Fyhr är docent vid Jönköpings universitet och har skrivit böcker om såväl H.P. Lovecraft som den gotiska traditionen i Sverige. Nu kommer han med ett riktigt pionjärarbete med titeln ”Svensk skräcklitteratur. Från medeltid till 1850-tal”.
Det är det första bandet av två och för ett skräckfan är det en riktig högtidsstund.
Fyhr är visserligen inte den första att sammanfatta den svenska skräcktraditionen – tio år tidigare gjorde Leffler ett litet försök – men Fyhrs bok är ambitiösare. Den är späckad med kunniga genomgångar och intelligenta analyser. Och i slutet av boken finns en behändig lista över de bästa verken för en framtida kanon.
En sak som Fyhr tidigt konstaterar i boken är att svenska författare varit betydligt mera intresserade av att skriva skräck än vad historieskrivningen erkänt.
Ibland har det sagts att Sverige inte haft någon skräcktradition men det är som Fyhr visar en ren lögn. Skräcken kom till Sverige på 1700-talet då franskklassicistiska dramer, kryddade med rena splatter-effekter, började sättas upp och den blev en egen genre under 1790-talet.
Under 1800-talet frodades den i såväl teatern som balladen men under den senare delen av decenniet gick den ”undercover” i populär– och ungdomslitteraturen. Egentligen är det märkligt att skräcken haft så låg status i Sverige, skriver Fyhr, med tanke på att såväl upplysningsmonarken Gustav III som vår främsta romantiker (Stagnelius) var skräckfans. Dessutom har vi en rik folklig tradition av skräckhistorier med tomtar och troll att hämta näring ur.
En av förklaringarna till att skräcken varit så undanskymd förklarar Fyhr med en systematisk nedvärdering från kritikernas och akademiledamöternas sida.
Ett särskilt roligt avsnitt i boken ägnas åt ledamoten Gustaf af Leopold som ansåg att skräck var för ”ammor och pigor”.
I ett annat avsnitt berättar han om hur snorkiga redaktörer fått författare att stryka spöken ur sina manus. Här imponerar verkligen Fyhr med sin forskarnit.
”Svensk skräcklitteratur” påminner i många fall om ett palimpsest, där folkliga berättelser skrapas fram under den officiella historieskrivningen.
Som läsare blir man förbannad över alla de härskartekniker historieskrivarna använt: i ena stunden har skräck varit ”fruntimmersskrock”, i nästa skräplitteratur för de lägre klasserna.
På så sätt är ”Svensk skräcklitteratur” ett viktigt jämställdhetsarbete. Dessutom är den en gedigen historiegenomgång och själv kan jag knappt bärga mig inför den andra delen.
Då ska Fyhr komma fram till våra dagar och man kan nog räkna med en och annan uppgörelse med kritiken.