Det är inte förrän jag har kommit till sista sidan av ”Min fantastiska väninna”, som det går upp för mig vad det faktiskt är Elena Ferrante gör med sin roman. Fram till dess har jag visserligen absorberats av en del laddade scener, men lika ofta gäspat förstrött eller ställt mig direkt skeptisk till den massiva hajp som Ferrantes romansvit gett upphov till. Men där på de skälvande sista raderna, när Ferrante lämnar oss med ett nytt, olöst drama – ett sådant som romanen redan fyllts till brädden av – blir suget efter mer plötsligt akut.
Elena Ferrante skapar en värld. Det är en litterär kvalitet som inte är oberoende av sådana vanliga ”mätbara” egenskaper som stilistik, driv i handlingen, tankegods och så vidare, men som ändå går utanför dem. Hon ger liv åt en tillvaro, ett parallellt universum, där läsaren får vistas; en plats där allt bara pågår och precis som i den vanliga världen är allt som sker långt ifrån intressant eller viktigt. Det är inte förrän det går upp för en att detta inte alls är något som pågår för evigt – den sista boksidans brutalitet! – som man inser att förflyttningen till en helt annan värld är en av litteraturens mest magiska förmågor.
”Min fantastiska väninna” och den hemliga författaren Elena Ferrante har omgärdats av så mycket lovord och spekulationer den senaste tiden, att det kan få vem som helst att tröttna redan innan läsningen är påbörjad. Om Ferrantes identitet blir det, inser man snart, onödigt att spekulera. Att inte veta vem som ligger bakom ett verk är ett slags välsignelse, som tvärtemot vad man skulle kunna tro bara ger ökad autenticitet åt romanen. Diktjagets röst blir tydligare och mer relevant, när det inte finns någon verklig person där att väga och mäta det mot. Jag hoppas att vi aldrig får veta vem den ”verkliga” Elena Ferrante är.
Ryktet om Elena Ferrantes litterära genialitet, tycks dock en smula överdrivet. Det är åtminstone det intryck som romansvitens första del, ”Barndom och tonår”, ger. Boken är ett klassiskt – brett anlagd realism – episkt drama, en fullt igenkännbar och föga originell uppväxtskildring skriven på en utomordentligt flyhänt prosa. Några överraskningar i form av innehåll, intrigbygge eller språkliga innovationer kan jag däremot inte hitta. Och det senare blir stundtals ett problem. Ferrantes stilistik lyfter sällan över det rent deskriptiva; hon återger skeenden med all önskvärd tydlighet och stringens, men inte en enda formulering som får hjärtat att fladdra?
Det är efterkrigstid i Neapels fattigkvarter och där växer Elena, romanjaget och hennes väninna Lila upp. Runt dessa två utspelar sig ideligen olika dramer, inte sällan våldsamma, och Ferrante konstruerar en värld som säger mycket om klasskillnader, könsroller och vad det är att växa upp i fattigdom i ett italienskt samhälle under den här tiden. Det är bra gjort, men ännu skickligare är hur samhällsskildringen som sådan aldrig ställs i fokus – letar man efter plakatlitteratur har man helt enkelt kommit fel. Elena och Lila är romanens nav, de och deras relation det epicentrum som förpassar precis allt annat till periferin.
För många år sedan sa Kerstin Ekman i en intervju att hon funderat över var de intensiva, lätt erotiskt färgade, kvinnliga vänskaperna – de som varit, och är, så viktiga för så många kvinnor – egentligen finns skildrade i litteraturen. Sanningen är att de finns överallt – i Ferrantes fall är det till exempel omöjligt att inte dra en parallell till ett annat italienskt verk, nämligen Silvia Avallones ”Stål” – men att de sällan får den uppmärksamhet de förtjänar. Liksom den tenderar att göra i livet, trumfar tydligen kärlek vänskap också i litteraturen.
I Elenas och Lilas fall blir det dock tydligt att kärlek är ett ord och en känsla, som rymmer oändligt mycket mer än ”parbildning”. Om det är helt ömsesidigt återstår att se, men att Lila är Elenas stora kärlek blir i denna romansvits första del uppenbart; intensiteten i deras vänskap är det hon lever och närs av. Allt annat – från hennes framgångsrika skolgång till försiktiga flörtar och förälskelser i unga pojkar – sker med deras vänskap som utgångspunkt. För Elena bleknar resten av världen när Lila inte är i närheten; hennes upplevelser och erfarenheter måste göras utifrån detta ”vi” för att överhuvudtaget få färg.
Det är den laddade, livsviktiga och komplicerade, relationen som utgör Elena Ferrantes romanprojekts verkliga styrka. Den värld hon bygger upp rymmer nästan hur mycket som helst – frågor om bildning, klass och politik – men den verkligt viktiga världen är bara denna: Elenas och Lilas magiska, dramatiska, nyckfulla, förälskade universum. Och där dröjer man sig gärna kvar.