Bob Dylans karriär är en 50 år lång uppvisning i konsten att göra folk besvikna. Så fort något förväntats av honom har han gjort precis tvärtom. Så fort någon försökt ställa krav på honom har han sparkat bakut och så fort någon försökt placera honom i ett fack har han gått i en ny musikalisk eller estetisk riktning. Ofta har dock hans frihetshandlingar haft motsatt effekt. Den man inte kan få vill man ha och det finns ingen artist som fascinerar så många som Dylan. Han är troligen också den artist som det getts ut flest böcker om, med ständigt nya vinklar på musiken och fenomenet Bob Dylan.
Att skriva om Dylan utan att bara upprepa vad andra gjort tidigare är alltså ingen lätt uppgift. Håkan Lahgers lösning är egentligen att inte skriva en bok om honom. Dylan ? En kärlekshistoria handlar mer om männen som är mer eller mindre besatta av Dylan, inklusive Håkan Lahger själv, än om artisten i sig vilket visar sig givande. Han skulle inte vara den han är utan sina fans. Han skulle inte ständigt behöva anta nya roller om han inte hade några att göra besvikna och han skulle inte åka på sin Never ending tour, som pågått sedan 1988, om han inte hade en publik att spela för var tredje kväll någonstans i världen.
Håkan Lahger rör sig i cirklar runt Dylanland. Han åker till Woodstock och huset där The Basement Tapes-sessions med The Band spelades in. Han besöker skivaffärer och före detta stampubar i Greenwich, New York, och träffar folk som kände honom för länge sedan. Genom platserna, myterna och skissartade delar av händelserna som utspelade sig där får vi en kontur av artisten och fenomenet Bob Dylan.
Mest rör sig Lahger dock på hemmaplan. Han träffar bland andra Jörgen Lindström, som spelade den unge pojken i Bergmans film Tystnaden och senare vigde sitt liv åt Dylan, Ola Magnell, som gillar Dylan men är trött på att förknippas med honom och Gunnar Harding som introducerade den amerikanska moderna poesin i Sverige.
Boken glider ofta bort från ämnet, men manövreras snyggt tillbaka in på rätt spår igen. Håkan Lahger är en så skicklig skribent att till och med långa utvikningar som Rolf Börjelinds berättelse om hur karaktären Grannen i Beckfilmerna kom till och utläggningar om ishockey i Timrå i slutet av 50-talet känns relevanta.
Allra mest bränns dock boken när Lahger kommer in på personliga händelser. Som när han låter Dylans musik kasta ljus över tiden när hans bror var döende i cancer eller det sorgliga i att han aldrig kysste sin före detta fru den där gången på väg hem från en Dylankonsert i Göteborg. Det är de passagerna som gör Dylan ? En kärlekshistoria till vad den är. En trevande bok som aldrig hittar fram och inte ska göra det. Det är de fångade ögonblicken på vägen som är det viktiga. Flera gånger lika träffsäkra som en Bob Dylan-sång och lika fascinerande.