Lennart Sjögren har varit verksam som poet i över 50 år. Han debuterade 1958 och sedan dess har det blivit i genomsnitt en diktsamling vartannat år. Imponerande! Den jämna höga kvalitén på hans skrivande är inte mindre imponerande. Nu ger han ut boken ”Kalla mig Noa” som består av en enda långdikt om den bibliske Noa. Upptakten går så här:
Kalla mig Noa
eller kalla mig något annat
jag var med om den stora floden
jag överlevde.
Efter vattnets utplånande kraft
saknar namn betydelse
namnen har man för stadgans skull.
Det är efter den stora katastrofen då inga namn finns. Strävan att nå bortom namnen, det vill säga språket och vetandet, utgör även temat i "Fågeljägarna" från 1997. Där skildras hur några fågeljägare går ner sig i isen utanför Öland och drunknar. ”Kalla mig Noa” kan läsas som en civilisationskritisk fortsättning på den tidigare boken genom sin utforskning av världen efter katastrofen. Naturligtvis anspelas här även på vår egen tid och hotet från en annalkande klimatkatastrof.
Berättaren i ”Kalla mig Noa” är den gamle Noa som minns sitt eget liv. Handlingen bygger på den bibliska berättelsen om syndafloden. Vad Sjögren gör med sitt bibliska stoff är att han avteologiserar det och gör det till en lyrisk reflexion över drivkrafterna i den mänskliga historien. Hos Sjögren är människan kluven mellan drömmen om fred och lycka och en destruktivitet som tar sig uttryck i våld och ondska. Han har en mycket mörk syn på världen och människan. Gudarna är ett mänskligt påfund som oftast bara leder till ökat lidande. Civilisationsbyggandet är därför dömt att misslyckas.
Sakligt och osentimentalt berättar Noa om den stora floden som dränkte allt i sin väg och den svåra båtfärden utan mål. Han vet inte varför han räddades tillsammans med sin familj och därför plågas han av skuldkänslor och sorg. Efter katastrofen började det nya livet som bara var en upprepning av det gamla livet med byggandet av städer och utbrott av konflikter och krig. Hoppets land visade sig bli krigens land.
”Kalla mig Noa” är en hyllning till människans överlevnadsförmåga samtidigt som det är en mörk skildring av mänsklig ondska. Ljuspunkten i mörkret är kärlekens mirakel som till och med övervinner döden. I en av slutdikterna förenas den döende Noa med sin älskade ”bakom det tunna tyget” av tid.
”Kall mig Noa” utgör en höjdpunkt i Lennart Sjögrens författarskap. Frågan är om inte boken är det bästa han någonsin skrivit. Jag känner mig helt golvad. Hur kan någon skriva så enkelt och så jäkla bra?