Mellan 1830 och 2002 ligger 172 år. Och på dessa 172 år också en lång rad stora, genomgripande samhälleliga förändringar när det kommer till kvinnors rättigheter, det könspolitiska klimatet och feministiska landvinningar. Allmän rösträtt, reformerad skilsmässolagstiftning, tillåtelse av preventivmedel och abort, föräldraledighet och rätten för partnerskapsregistrerade homosexuella att prövas som adoptivföräldrar – de utgör en bråkdel av listan. Carl Jonas Love Almqvist hade säkerligen inte trott sina ögon, om någon hade försett honom med en spåkula in i nästkommande millenniums första år.
Ändå finns det så uppenbara beröringspunkter mellan hans Det går an från 1830, och det beryktade så kallade talibantal som Gudrun Schyman höll vid Vänsterpartiets kongress 2002. Det är dessa två texter som inleder respektive avslutar tvåbandsantologin Könspolitiska nyckeltexter. 172 år må skilja dem åt, men det hindrar inte att äktenskapet och formerna för relationerna mellan män och kvinnor fortfarande är i fokus. Kritiken av äktenskapet och familjen som institution är alltjämt ett rött skynke, hur omförhandlade villkoren för dem båda än har blivit under tidens gång.
Det är en av de viktigaste saker som Könspolitiska nyckeltexter åskådliggör – den lyfter fram utveckling och tröghet samtidigt. Kerstin Ekman har en gång poängterat att ”den stora faran i svensk politik i dag är den ohyggliga brådskan att demontera” och att ”en viss konservatism” bör finnas med som balanserande kraft, och det finns onekligen en mening med den inneboende tröghet som genomsyrar stora samhällsförändringar. Men, när jag läser Könspolitiska nyckeltexter är det inte bara med tacksamhet (mot framförallt kvinno- och hbtq-rörelsen) över hur mycket som faktiskt har skett, utan också med en sorgsen frustration: hur kan sådana saker som rättvisa och frihet ha fått dröja så fruktansvärt länge? Och varför, varför har vi fortfarande så långt kvar?
Men det är inte främst som bränsle för den feministiska lågan dessa två böcker fungerar, även om de har den bieffekten. I första hand är de ett bildningsprojekt, som borde göra exempelvis Ebba Witt-Brattström och andra som likt henne varnar för att vi ska glömma bort kvinnohistoria och kvinnorörelsens arbete genom århundradena, glada. Här glöms det inte bort! Fredrika Bremer och Ellen Key, Klara Johansson och Elin Wägner, makarna Myrdal och Eva Moberg, Maria-Pia Boëthius, Nina Björk och Linna Johansson.
Många generationer feminister är representerade, betydligt fler än de jag räknat upp här finns med, och tillsammans visar de tydligt upp både det som förenar feminister, och det som skiljer dem åt. Tycker man att sprickan mellan olika falanger av feminismen verkar vara ohjälpligt avgrundsdjup, ger Könspolitiska nyckeltexter plåster på såren: historien visar att likheterna är fler än skillnaderna. Kampen för rättvisa är ett sammanhållande kitt, som verkar över tid.
Alla texter är inte intressanta, än mindre roliga att läsa – vilket inte hjälps av en trist och texttung layout. Något av de senaste decenniernas maskulinitetsforskning hade varit relevant att få in, och i ärlighetens namn hade också några av de uttalat antifeministiska men likväl könspolitiska texterna gett en mer rättvisande bild av hur klimatet sett ut under historien. För, vilka är det alla dessa debattörer gått i polemik mot?
Fienden är här bara en abstrakt patriarkal samhällsordning utan röst, och vi skulle gott kunna lära känna den lite bättre. Varje nyckeltext åtföljs av en kommenterande analys av en samtida forskare, vilket är nödvändigt för att förstå de historiska skeendena och sammanhangen. Men tyvärr får analysen alltför ofta stå tillbaka till förmån för bakgrundsinfo och just kontextualisering. Visst är jag betjänt av fakta om Fredrika Bremer och hennes tid, men ännu hellre hade jag velat få fundera på hur hennes tankar kan hjälpa mig att förstå min egen tid.
Som bild av könspolitikens utveckling är Könspolitiska nyckeltexter dock svårslagen. Det är bra att de här texterna finns samlade på detta vis, för forskare, studenter och andra som hungrar efter bildning på området. Har man läst de här böckerna har man bra baskunskaper i svensk feminisms historia, och det är min åsikt att alla goda bildningsförsök bör uppmuntras. Vill man bli berörd och få sin kamplusta igångsparkad rekommenderar jag att gå direkt till de texter som ursprungligen varit tal. Selma Lagerlöfs tal vid rösträttskongressen 1911 och Fadime Sahindals tal i riksdagen 90 år senare, bara två månader före hennes död, hör till antologins starkaste bidrag.