Efter att i några decennier ha befunnit sig i karantän har biografigenren fått en renässans, såväl i Sverige som internationellt. Den diskuteras också livligt av humanistisk forskning. I de senaste årens bokflod märks inte minst en rad såväl kollektiva som individuella kvinnobiografier. Efter bland andra rösträttens pionjärer, Klara Johanson, Karin Kock, Alva Myrdal och Barbro Alving har nu turen kommit till dramatikern och feministen Frida Stéenhoff (1865–1945). Christina Carlsson Wetterbergs … bara ett öfverskott af lif … är den första heltäckande studien av Stéenhoffs livsverk och av hennes plats i förra sekelskiftets svenska offentlighet. Den behövdes verkligen.
Frånsett två uppsättningar av Stéenhoffs dramer inom projektet Modärna kvinnor 2008 och all akademisk forskning om hennes författarskap är hon i dag knappast ihågkommen. Ändå var hon en av samtiden omdebatterad dramatiker och prosaförfattare som verkade på bred front och inom många sociala nätverk.
Som dramatiker och föredragshållare arbetade hon såväl för rösträtten som för fredsfrågan. På grund av sitt engagemang för en friare sexualmoral och för födelsekontroll hamnade hon i konflikt både med den tidens kvinnorörelse och med det konservativa lägret.
Hon var tidig med att tala om barnens rättigheter och om medvetet föräldraskap. Sitt breda sociala engagemang delade hon såväl med maken och läkaren Gotthilf Stéenhoff som med systern Ellen Hagen, känd rösträttsaktivist. Vid sidan om författarskapet var hon dessutom utbildad och skicklig konstnär. Redan under sitt liv uppmärksammades hon i artiklar av Ellen Key och i en levnadsteckningen Frida Stéenhoff: människan, kämpen, verket från 1935. Sedan föll hon sakta i glömska.
Carlsson Wetterberg, professor i historia och ett av de stora namnen inom svensk genusforskning, har i andra sammanhang skrivit om både Stéenhoff och biografigenren. Hennes … bara ett öfverskott af lif … kan ses som en livsverksbiografi; tonvikten ligger på Stéenhoffs författarskap i stället för på personen.
Vi får följa den unga Frida Wadströms uppväxt i en pietistiskt präglad prästfamilj. Fridas litterära påbrå på både mödernet och fädernet utreds, liksom hennes utbildning i Schweiz och hennes egna studier. Carlsson Wetterberg skildrar det nygifta paret Frida och Gotthilf Stéenhoffs första tid i Sundsvall där båda fattar intresse för tidens radikala tankeströmningar.
Hon följer Stéenhoffs väg från hennes kontroversiella dramadebut Lejonets unge 1896 och vidare till en allt mer känd dramatiker och en alltmer frispråkig deltagare i sedlighetsdebatten (det var i övrigt Frida Stéenhoff som år 1903 introducerade ordet feminism på svensk mark).
Carlsson Wetterberg pekar intressant nog på klasstillhörighetens skyddande mantel i Stéenhoffs författarliv. Att den senare trots all kritik tilläts driva sina radikala idéer i sexualfrågor berodde möjligen just på att hon själv som läkarhustru och mor till två barn levde tadelfritt.
Dessutom var det lätt att verka från periferi mot centrum; i det borgerliga Sundsvall hade hon som uppmärksammad författare ett slags storstadsglans, samtidigt som storstadspressens mördande kritik kunde hållas på avstånd.
Även om Carlsson Wetterberg enligt egna ord har värjt sig mot att studera Stéenhoffs författarskap presenterar hon de olika verken för läsaren. Hon diskuterar även utförligt deras mottagande i pressen och i författarens närmaste krets. I och med denna Stéenhoffbiografi läggs ytterligare en viktig pusselbit till den annars ytterst väl utforskade historien om den svenska rösträttsrörelsen och om förra sekelskiftets kvinnliga pionjärer inom både sedlighetsdebatt och yrkesliv. Problemet är bara att bilden av den svenska emancipationsdebatten och dess pionjärkvinnor närmast har hunnit stelna till en ständigt reproducerad tolkningsmall. Nya synsätt och perspektiv behövs kanske lika mycket som fler nya pusselbitar. Hos Carlsson Wetterberg kan jag därför stundom sakna en diskussion av ett möjligt paradigmskifte för (kvinno)historisk forskning, något som exempelvis föreslås i Lisbeth Stenbergs studie I kärlekens namn. Om människosynen, den nya kvinnan och framtidens samhälle i fem litteraturdebatter 1881–1909 (2009).
Att läsaren inte riktigt kommer privatpersonen Frida Stéenhoff in på livet beror kanske främst på att hon själv värnade om sitt privata jag och efterlämnade mycket litet självbiografiskt material. Det vi helst skulle komma ihåg var kanske ”kämpen och verket”, inte ”människan”. Ändå störs jag stundom av att Carlsson Wetterberg snarare läser med källmaterialet, inte mot det. Berättelsen om Stéenhoffs begåvade, modiga, progressiva och ofta mycket kritiskt bemötta författarpersonlighet lämnar ytterst lite plats åt en kritisk analys av hennes eventuella karriärstrategier, allianser och ställningstaganden.
Dessutom kan jag sakna en diskussion av det elitistiska evolutionstänkande och den extrema individualism som Stenberg hittar i hennes författarskap.
Oavsett detta är det en biografi som imponerar. I det fantastiska bildmaterialet från privata arkiv får vi följa paret Stéenhoffs liv genom decennierna, vilket bidrar till läsupplevelsen. Som vanligt hos Atlantis är boken dessutom elegant formgiven.