Feminism och andlighet

Vad har Gudrun Schyman att lära av det katolska helgonet Teresa av Avila?En hel del, om man skall tro Anita Goldman. I Guds älskarinnor för hon fram tesen att feminism och andlighet inte alls är en så omöjlig kombination som det kan tyckas. I boken berättar hon bland andra om Teresa av Avila, grundaren av ett antal kloster i 1500-talets Spanien och den första europeiska kvinnan att skriva så kallade självbekännelseböcker (men kanske mest känd från Berninis erotiska skulptur i Rom), den indiska helgonpoeten Akka Mahadevi, vars öns­kan att stå naken inför Gud fick henne att gå ut på vägarna insvept endast i sitt långa hår, den judiska mystikern Etty Hillesum, som till och med i Auschwitz prisade människorna och Gud, och den persiske 1300-tals­poeten Hafez, vars hänförda lovsånger till Gud och världen fortfarande är den mest spridda boken i Iran efter Koranen. Vad dessa kvinnor, och Hafez, har gemensamt är sin hängivna och starkt erotiserade gudsdyrkan vars kärna är upplevelsen av en stark enhet mellan människa och Gud. Det är ett gudsförhållande som Goldman beskriver som känslomässigt i stället för intellektuellt och omedelbart och spontant snarare än baserat på rituella handlingar eller dogmer. I synnerhet detta sistnämnda får dem att uppfattas som ett hot mot den etablerade religionen och den manliga samhällsstrukturen.Mystiken är i själva verket en radikal hållning i en modern värld, skriver Anita Goldman. Den spränger gränserna för den "manligt och vetenskapligt centrerade världsordning där kropp separeras från själ, glädje från sorg, man från kvinna och kärlek från kunskap", och det är därför dessa kvinnor har en roll att spela även i vårt moderna och sekulariserade samhälle.Hängivenheten och överlåtelsen till en manlig Gud kan kanske verka frånstötande, särskilt för dagens feminister som betonar jämställdhet i stället för underkastelse och krav på rättvisa i stället för acceptans och medgörlighet, men Anita Goldman menar att kvinno­upprorets självhävdelse bara är det första steget mot en verklig befrielse. Denna finns i det mystiska uppgåendet i en större helhet, i Gud och den gränslösa kärleken.Kvinnans ställning i manligt dominerade kulturer har varit ett återkommande tema i Anita Goldmans författarskap. I den nya boken tar hon dock sig själv till utgångspunkt på ett sätt som hon knappast gjort tidigare. Guds älskarinnor har uppenbarligen tillkommit efter en livskris, och ett andligt uppvaknande. Denna upplevelse av att ha erfarit Gud, som författaren själv beskriver den mystiska omvändelsen, genomsyrar hela boken, och Anita Goldman blir själv en hängivenhetens sångare när hon skriver om dessa kvinnor, och denna man.Även om hennes entusiasm är smittande ger den boken en ton som stundom gör det svårt för den sekulariserade läsaren att ta den till sig. I vårt samhälle finns en djup misstro mot andlighet, skriver Goldman, och det är bara att konstatera att hon har rätt.Det enda livsöde som verkligen drabbar läsaren i maggropen är Etty Hillesum, kanske för att hon faktiskt känns som en kvinna av kött och blod. Upplysningen är för henne en snårig stig av förälskelser, svartsjuka, livsglädje, självtvivel och ångest över den moderna världens orättvisor och grymheter, något som det onekligen är lättare för en nutida läsare att identifiera sig med — och inspireras av — än Teresas genanta benägenhet att levitera vid opassande tillfällen.