Det är så bra tajming att det ser ut som en tanke att Maria Svelands nya roman kommer samtidigt som debatten om form och innehåll – i litteraturen, och i litteraturkritiken – tar fart på kultursidorna.
Åsa Beckman menade i DN (8/10) att kritiker numera lägger stort fokus på romaners (politiska) innehåll snarare än på deras form, inte sällan enligt den här principen: ”I en bisats sa man kanske att den här konsumtionsromanen inte var helt lyckad i gestaltningen men avslutade recensionen med att den ändå var angelägen tematiskt.”
Det finns uppenbara problem med att försöka skapa en dualism mellan form och innehåll som Beckman gör i sitt inlägg, men just den där meningen gnager lite extra. För där har Beckman rätt; recensioner enligt den mallen är ingen ovanlighet. Om det beror på kritikernas oförmåga att lyfta blicken eller på böckerna vi får i våra händer, låter jag vara osagt.
Klart är dock att Maria Svelands senaste roman Systrar & bröder är ett skolboksexempel på just detta. Och inte bara det, allt Sveland skrivit påbjuder läsning med de politiska verktygen vässade och slipade i handen. Från Bitterfittan, via romanen Att springa och debattböckerna Happy, happy och Hatet, och till Systrar & bröder har Maria Sveland skrivit fiktion och essäistik som sätter det feministiska ärendet främst. Att läsa henne på det sättet kan knappast vara att förminska hennes litterära gärning – det finns helt enkelt inget annat sätt att läsa henne på. Att göra skillnad mellan politik och litteratur i mötet med Svelands texter är detsamma som att inte förstå henne överhuvudtaget.
Nora, Hedda och Per är tre syskon uppväxta i en dysfunktionell familj i Norrköping. En barndom genomsyrad av pappas oberäkneliga ilska, dunkla beteende och alkoholism å ena sidan, och mammas undfallande, tigande och förmodligen rädda martyrskap å den andra, har satt sina spår i barnen. De hittar olika vägar för att fly och dämpa ångest; Nora bygger upp det perfekta familjelivet, Hedda rusar in i ett diffust konstnärskap och sömnmissbruk och Per söker sig till droger och en bana som massör, vilket i själva verket är synonymt med prostitution. Ingen av vägarna fungerar – förstås.
Jag var mycket förtjust i Svelands förra roman, Att springa, en berättelse om två tonårsflickors desperata kamp mot vuxenvärldens svek. Den var skriven i ett rasande tempo, med en energi som kompenserade för vad den saknade i form av litterär finess, och med en osviklig lojalitet mot dess huvudpersoner. Romanen som uppskruvat raseriutbrott, och det fungerade. I Systrar & bröder är det tröttare, trögare, ja stundtals till och med som om Sveland själv lessnat en aning på den form hon stöpt sig i. Analyserna och tankarna som Sveland lägger i sina figurers mun är ibland så platta och gymnasiala att jag måste kisa när jag läser, som när Nora efter ett gräl med sin make drar ut på krogen och träffar en man som levererar följande: ”Kristdemokraterna och andra religiösa idioter pratar om hur fruktansvärt det är med skilsmässor, hur viktigt det är att familjen till varje pris håller ihop. (…) Om du frågar mig så bildar folk familj alldeles för lättvindigt, men skiljer sig alldeles för sent!” Det är Happy, happy revisited – ska vi inte gräva djupare än så?
Är Maria Svelands ämne angeläget? Visst. När får då det brännande ämnet ta plats på bekostnad av form och trovärdig gestaltning? Någon enstaka gång när det verkligen, verkligen är angeläget, skulle jag vilja påstå. När det säger något helt nytt, något som inte sagts i litteraturen tidigare. För Maria Sveland har nog dessvärre det bäst före-datumet redan passerat.