”Det går år helvete men vi försöker”. Orden är sociologen Diana Mulinaris. I tidskriften Bangs nya nummer, en perfekt uppladdning inför internationella kvinnodagen 8 mars, samtalar hon och serietecknaren Liv Strömquist om politiska visioner och feministiska kamper. Parallellt med Bang läser jag den nya antologin ”Utvägar – feministiska allianser för en solidarisk framtid”.
Det är texter som har sin upprinnelse i Nordiskt forum, det nordiska kvinnomötet som arrangerades i Malmö 2014 och i den mer aktivistorienterade Feministisk festival Malmö, som ägde rum vid sidan av det officiella forumet. Nordiskt forum kritiserades hårt, bland annat för att norska jämställdhetsministern Solveig Horne, från högerpopulistiska Fremskrittspartiet, var inbjuden till avslutningsceremonin.
Den lägesbeskrivning som antologin utgår ifrån är hur feministiska rörelser kan och måste kämpa mot den fascism och rasism som alltmer har normaliserats och flyttat in i parlamenten i flera nordiska länder. Men det är också en lägesbeskrivning som visar en feministisk kraftsamling. Här ryms feministiska perspektiv på frågor som fred, våld, nationalstaten, ekonomi, arbete, sexualpolitik, villkoren inom socialtjänsten. Bredden visar väl om något att feminism existerar i plural.
Feminismens framtider diskuteras i antologins sista del, där ekonom-historikern Paulina de los Reyes, tar ett grepp på den nordiska feminismens anspråk och brister. De los Reyes ifrågasätter tanken om ett ”universellt systerskap”, eftersom det osynliggör maktrelationer mellan kvinnor. Frågorna tangeras i kulturantropologen Ulrika Dahls bidrag, där hon tar upp att idén om Norden som ”världens mest jämställda region” varken är en sann eller för den delen en oskyldig dröm. Det är också Dahl som står för den mening i boken som känns klassisk i samma sekund som den läses: ”Feminism är inget steg på vägen, ingen pausmusik, ingen flykt.”
Bredden till trots förvånar det mig att ”fattigdomens feminisering”, det vill säga att den ekonomiska ojämlikheten har ökat på ett könsojämlikt vis, inte får mer plats. Frågan nämns av redaktörerna Edda Manga och Rebecca Vinthagen men följs inte upp särskilt mycket. Inte ens i intervjun med fackförbundet Kommunals ordförande Anneli Nordström, där försämringarna inom välfärdssystemet enbart beskrivs som en könsfråga: kvinnor drabbas av dåliga arbetsförhållanden inom välfärden. Men vilka kvinnor?
Arbetarklasskvinnor har de sämsta villkoren på arbetsmarknaden. Deras villkor försämras mer än andras, vilket innebär ökade skillnader mellan olika grupper av kvinnor. Dessutom har många kvinnor med utomnordisk bakgrund arbetsvillkor som, enligt Arbetsmiljöverket, präglas av ”tillfälliga anställningskontrakt, överkvalificering, påfrestande psykosocial arbetsmiljö och dålig löneutveckling.”
Och det är ingen slump vilka som har en kropp som inte orkar, vilka som har en kropp som faktiskt aldrig kan återhämta sig.
Den feministiska klasskampen leds av många inom arbetarklassen men alltför sällan tas den kampen på allvar inom partipolitiken eller av feministiska rörelser. Därför gläder det mig att ett av evenemangen på internationella kvinnodagen i Uppsala har rubriken ”Vårdande kamp ‒ kämpande vård”. På Ungdomens hus går det bland annat lyssna till erfarenheterna från Hemtjänstupproret, som kämpar mot de helt orimliga villkoren i hemtjänsten som drabbar såväl anställda som de människor som behöver omvårdnad och stöd. Ja, det kanske har gått åt helvete. Men ändå, vi försöker.