Fem röster om dagens Sverige

Liksom Christian Tomners lyhörda iscensättning på Dramaten av Bodil Malmstens pjäs Tryck stjärna (recenserad på denna sida 20/3) är prosaversionen i bokform med nästan samma titel en serie monologer utan mottagare. De agerande iDramatenföreställningen cirkulerar planlöst på en i stort sett tom scen, talar bredvid eller förbi varandra och riktar huvudsakligen sina ord ut i intet. Och den prosabok som Bodil Malmsten i dagarna publicerat är en i det närmaste prosalyrisk samling monologer, lagda i några för dagens människa representativa gestalters mun.Det är svårt att tänka bort den pregnanta rolltolkning som Tomners skådespelare svarar för i scenversionen när man läser texten. Men det ska samtidigt konstateras att Bodil Malmstens ord som alltid äger den höga lödighet och mättnad som gör att de står explicit för sig själva, också utan den sceniska gestaltningen i form av sensitiva skådespelare.Så får till och med överklasskvinnan Giselles personlighet i texten ännu fler dimensioner i sitt desperata försök att inte fullständigt förlora sig själv i ansvaret för en psykiskt sjuk syster. Och detta trots att Marie Göranzons scentolkning av rollen på Dramaten hör till den skådespelarkonst som måste kallas oförglömlig. Giselles nervösa ringande i mobil gav en stundtals nästan galghumoristisk touche åt gestalten, vars omsorger och sorger inte räckte särskilt långt, vare sig för henne själv eller för den sjuka systern. I boken framstår Giselle om möjligt som än mer övergiven i ett samhälle och en vårdapparat som inte längre efterfrågar hennes överklasskoder. Dessutom hade Tomner i scenversionen lagt till en stum roll i form av en danserska som förstärkte Giselles eget barndomstrauma att ha blivit förklarad obegåvad för dans. Den aspekten har betydligt mindre utrymme i boken.Mer i takt med sin tid men alls inte med sig själv är den unga Jessica, vilsen i de motsägelsefulla signaler som tillhandahålles för unga kvinnor i dag. Jargongen är så genomlyst som knappast någon annan författare än Bodil Malmsten är mäktig när Jessica spyr över den feminism hon samtidigt är ett offer för.Männen i rollistan, arbetaren Bert-Ove som skräms av den närhet han samtidigt längtar efter och i stället riktar all sin frustration mot den försäkringskassa med vilken han aldrig riktigt kommer till tals. Hade han bara de pengar han inte har skulle livet se annorlunda ut, försöker Bert-Ove intala sig. Men när ljuset en stund lyser över hans väg springer han genast och gömmer sig för att kunna fortsätta sin klagan. Och den svikne Edvard slutligen vacklar i obeslutsam vånda inför ett lika lockande som skrämmande självmord. För honom består förvirringen mest i en språklöshet, där varje ord ifrågasätts och förkastas.Allt detta ges kropp, röst och gestalt i den sceniska version som även rymmer ännu en stum roll: en gestalt som iakttar och (kanske) avlyssnar de vilsnas monologer. Kanske är det hon som i bokversionen heter Thomasine och som brottas med den olösliga ekvationen att älska en annan människa helt och fullt utan att förlora sig själv. Inte minst gäller det kärleken till barnet, en kärlek som "ingen rår på". Thomasine fantiserar om att ta språnget, lämna allt och alla för att ge sig ut på den livsresa som också alla de andra längtar efter och räds inför och precis som för de andra stannar det vid aldrig infriade fantasier.Tryck stjärna är en i konstnärlig form ställd diagnos över ett samhälle och ett sammanhang som är dagens, där närhet och sammanhang ersatts av teknik och ensamhet. Bodil Malmsten har i tidigare dikter och romaner visat vilken eminent avläsare avsådana tidsfenomen hon är. Den nya boken, liksom iscensättningen, skiljer sig därvidlag inte från föregångarna. Kanske är det rentav så att just denna om poesin minnande monologform passar Malmstens kynne och suveräna språk alldeles särskilt väl. I varjefall har det blivit en bok av det slag man ofta kommer att plocka fram ur bokhyllan för omläsning.