Fäst din knappnål på världens axel

"It's very nice to stay a week or two / And maybe fall in love, just me and you" Orden är Bob Dylans ur låten Mozambique och citeras i början av Stefan Helgessons debutroman Leve fortsättarna. I takt med läsningen av boken slås jag av hur välfunnet det där citatet är - inte bara för den lågmälda berättelsen om några biståndsarbetare i sydöstra Afrika, utan också för att den fångar någonting centralt om människans förhållande till det exotiska, det som är fjärran och annorlunda i förhållande till oss själva. Orden sammanfattar på sätt och vis en hel litterär genre där sökandet efter identitet och bekräftelse sker genom resan till en främmande kontinent. Det som skiljer huvudpersonerna i Helgessons bok från den genomsnittliga turisten är det faktum att de förra stannar kvar. De fortsätter.

Under andra halvan av det röda sjuttiotalet träffas Peter och Solveig på ett kollektiv, förälskar sig i varandra och bestämmer sig för att bygga socialismen i solidaritet med tredje världens folk. Peter får jobb på ambassaden i huvudstaden som ligger i ett anonymt afrikanskt land (av allt att döma Moçambique), Solveig hoppas på att senare kunna jobba som farmaceut, dottern Amanda går i ortens svenska skola. Men det dröjer inte länge förrän idealen krockar med den postkoloniala verkligheten. Bakom en järnport och höga galler finner sig Solveig snart stå sysslolös i bostaden. Hennes sociala samvete fräts sakta sönder av klyftan mellan henne och tjänstekvinnan Eunice som underdånigt undviker hennes blick. Peter flyr in i ett alfabetiseringsprojekt som trampar vatten. Påfallande ofta kretsar tankarna kring svårigheten i att uttrycka sig, att nå den andre. Solveig återvänder hem, medan Peter stannar kvar i landet som i en dvala av oförlöst sorg. Runtomkring sjunker landet djupare och djupare ned i fattigdom och konflikt, köerna till de tomma butikshyllorna ringlar långa, trots stolta paroller och löften om framgångsrika femårsplaner. Men Peter fortsätter, och när han inte fortsätter finns det andra på plats som fortsätter åt honom, mot alla odds.

Vad som till en början tycks vara en enkel berättelse om biståndsarbetares vedermödor och tvivel på sig själva- någonting som kunde ha resulterat i ännu en banal grubbelbok i exotisk miljö - utvecklas till något mycket intressantare än så: i grunden handlar Leve fortsättarna om människans behov av att berätta sina liv, av att inordna sig själv i ett större sammanhang där det egna livets knappnål kan fästas på världens narrativa axel. Att författaren då och då pressar in ett formexperiment för mycket må vara hänt. Helgesson förmår dessutom att med sin bok ge kropp och röst åt några människor som svårligen passar in i stereotypen av den idealistiska och hopplöst naiva biståndsarbetaren, eller den nykoloniala missionären som i utbyte mot bröd frälser det undertryckta folket. Det är på det hela taget en fin debut präglad av den hoppfulla sortens melankoli.

Fäst din knappnål på världens axel

Uppsaliensaren Stefan Helgessons roman om svenska idealisters möte med Afrikas verklighet handlar i grunden om människans behov av att ingå i ett större sammanhang. En fin debut, skriver Markus Huss.