När Eric Wickman går ombord på Amerikabåten år 1905 är han bara en anonym svensk bland alla svenskar som utvandrar. När han dör är han framgångsrik företagare, grundare av bolaget Greyhound. I hemtrakten i Dalarna är han känd som Busskungen, men i övrigt är vi säkert många som inte vetat om att det var en svensk som grundade det uramerikanska bussbolaget.
Aftonbladetskribenten Kristin Lundell slår hål på okunskapen. Eric Wickmans historia varvas med reseberättelser från en modern Greyhoundresa. Reseberättelsen tar avstamp i bussarnas roll för den amerikanska drömmen: Det nya livet finns bara en bussbiljett bort, du kan lämna tråkigheterna bakom dig och börja om på nytt, långt bort. Denna Greyhoundkänsla byggdes upp med reklamkampanjer om fjärran stränder och glamorösa resor. Och romantiken lever ännu, trots att dagens Greyhound framför allt är ett färdmedel för de mindre bemedlade, i fullständig avsaknad av lyx.
Berättelsen om Wickman själv är ett skolexempel på den amerikanska drömmen. Under sina första år i Amerika köper han en automobil och börjar skjutsa gruvarbetare till och från gruvan. Rörelsen växer och via ett antal företagsaffärer äger han till sist busslinjer över hela USA. Restauranger byggs för att garantera att Greyhoundresenärerna får bra mat, moderna bussterminaler byggs i bästa läge. När Eric Wickman dör på 1950-talet kommer konkurrensen från flyget och företaget möter nya svårigheter – men genomlever dem alla.
Kontrasten är stor mellan berättelserna om Wickmans framgångar och det USA som syns i Lundells reseberättelse, där bussarna stannar på slitna stationer i halvt övergivna stadsdelar, dit terminalerna flyttat av ekonomiska skäl. Men trots att boken ibland lider av redovisningsplikt (det är uppenbart att Lundell samlat ett stort researchmaterial), så är det en fascinerande berättelse. Om busskungen och om USA – och de romantiska bilder vi har och hade, både nu och då.