I Gunnar D Hanssons förra diktbok, ”Lomonosovryggen” från 2009, gav en polarexpedition verket dess ramar.
I årets samling, ”Tapeshavet”, har den Smögenfödde författaren kommit hem. Nu är den yttre resan mycket kort. Hela boken kretsar kring ett litet område i Bohuslän: Härnäset och Röe gård i Bro socken. Utblickarna i tid och i tanke är desto längre. Samlingens titel syftar på ett hav som bredde ut sig vid Skagerack och Kattegatt under stenåldern – vid en tid som i likhet med vår präglades av ökande temperatur.
Stilmässigt är variationen i boken stor. Vissa partier består av ganska strama, ofta fyrradiga, dikter. Andra stycken är torr prosa, omfattande beskrivningar av växtlighet och naturen. Ett för trakten speciellt björnbär exempelvis återkommer på flera håll i boken, med långa utvikningar om dess namn och botaniska historia. Bokens sista del är dagboksanteckningar som beskriver utflykter och iakttagelser i omgivningarna. Även med en del bildmaterial, svartvita fotografier av enklare slag i litet format.
Utöver Gunnar D Hanssons egna brett varierade textslag tillkommer åtskilliga citat och klipp från olika håll. Ibland är det oklart vad som är lånat och inte. Kursiveringar och parenteser används flitigt.
Andra författare finns också som dialogpartner boken igenom. Gunnar D Hansson rör sig ledigt i kören av litterära röster. Många okända personer dyker upp, boende i trakterna där allt sker. Möten och berättelser byggare vidare på den historieskrivning Hansson genomför.
Boken är till stora delar tömd på allt som ser ut som ”litteratur”. Det är ofta saklig text, helt enkelt.
Till den mestadels allvarliga tonen lägger författaren tacksamt nog en dos av lekfullhet och generositet gentemot läsaren, en ödmjukhet i tilltalet.
Verket börjar med ett slags programförklaring och något av en läsanvisning:
”De enskilda fynden är av begränsad betydelse för
denna dikts ämne. Liksom för skolutflykter i trakten.
Det viktiga är den samlade mängden av fynd
från ett och samma ställe. Av sådant som tjänat ut,
benkrokar som brutits av, hasselnötter som knäckts,
flintavslag, ja, allt möjligt som en gång var mänskligt möjligt.
Alltså tillfälliga glimtar och milda effekter av sådant som en gång
varit helare än delarna och just nu denna dikts ämne.”
Och någon sida längre fram:
”Det kanske ändå kan bli något av detta om jag
håller mig till den lokala växtligheten, undviker oro
och fetare poetiska ingredienser”
Denna avväpnande ton dyker upp då och då. I en lite rolig dikt – som typiskt nog övergår i långa prosastycken - figurerar Leif GW Persson till exempel. Ett spår boken igenom är en gåtfull berättelse i trakten om att Carl Michael Bellman ska ha befunnit sig där en tid. Gunnar D Hansson bedriver ett spaningsarbete och lånar då in vår samtids superdetektiv.
Men vad man framför allt ska ta fasta på är påpekandet att det är helheten och inte delarna som är det väsentliga. Att göra nedslag här och där eller snabbläsa är meningslöst.
I stället måste läsningen bli ett sökande efter Tapeshavets underströmmar, och ju djupare man dyker, desto mer finner man. En visserligen förhållandevis mödosam men fascinerande exkursion i ett av de mer originella svenska litterära landskapen väntar.