Det verkar som att undertexten har lämnat den svenska samtidslitteraturen. Den återhållsamma och antydande prosakonsten får man leta efter på något virtuellt museum.
Jag syftar inte bara på alla dessa massdeckare, feel good-romaner om hundraåriga gubbar och övertydliga mellanskiktsromaner om modlös medelklass i Stockholm. Nej, grafomanin härjar lika fritt hos en Knausgård, som vrider upp sitt jag i fyra tusen sidor fiktion, eller en Gabriella Håkansson, som förlorar sig i ett tidigt 1800-tal med femtonhundra sidor av hemliga sällskap, fallosdyrkan och Londonromantik. Inget ska strykas. Inget får vara outtalat.
Frågan är ändå om inte den verkliga dödsstöten mot den sönderältade isbergstekniken kommer först nu, med Ninni Holmqvists roman "Precis som att börja om".
På fem hundra välfyllda sidor återges några viktiga år i en viss Pia-Lisas liv. En kort prolog undantagen börjar det 1963, då hon är barn, och slutar 1980, när hon är i mitten av 20-årsåldern. Hon växer upp någonstans på den skånska landsbygden med en berömd konsertpianist till pappa, en översättare till mamma, en arg storasyster och den älskade barnflickan Ullsa. En dag försvinner Ulla, och några månader senare hittas hennes bebis på farstun och hon själv i sjön.
När pappan många år senare är döende i cancer är det till sist dags för Pia-Lisa att reda på hur det egentligen låg till med den där misstänkta otrohetsaffären mellan honom och barnflickan.
Ninni Holmqvist, den kanske främsta av det svenska 90-talets subtila, Carver-besläktade novellister, skriver plötsligt ut allt – och lite till. Det förekommer hela scener med mycket tveksamt syfte för berättelsens riktning, och på mikronivån vimlar det av onödiga förtydliganden.
Och ändå – romanen lägger sig tungt i mitt medvetande. Inte trots upprepningarna och frånvaron av undertext, utan tack vare dem. Det är någonting drabbande med bristen på teknisk finess och de många orden, som om romanen ville säga att livet, också i sin mest transparanta och urladdade form, är tillräckligt intressant för att berättas rakt och ibland med upprepningar. Det är det också hos Ninni Holmqvist.
I en passage berättar jaget om en barnbok som hon gillar: ”Det var en enkel historia, inga stora ord, inga överdrifter, det var inte fråga om någon fabel eller fantastisk historia (…); hunden var fortfarande en hund och pojken en pojke.” Det skulle kunna fungera som en karaktäristik av "Precis som att börja om". Där är saker och ting är vad de är. Det är en enkel historia, inga stora ord, det är inte fråga om någon fabel eller fantastisk historia.
Jo, förresten – rätt så fantastisk.