Det är inte varje dag man träffar på Snövit, Lisbeth Sallander och Hercule Poirot. Och det i en och samma person. Men det är just det man gör i finländska författaren och före detta Uppsalastudenten Salla Simukkas nya ungdomsbok ”Röd som blod”. Huvudpersonen Lumikki (Snövit på finska) är nämligen en kombination av dem tre. Även om just Snövit inte syns så mycket av förrän i slutet av boken då hon transformeras från ekoanarkistflata, som de andra kallar henne, till en fullblodad skönhet med hjälp av hårfärgningsmedel och puder.
Sjuttonåriga Lumikki Andersson är vare sig bländande skön eller av blått blod, men har däremot begåvats med en ovanligt skarp hjärna och en benhård fysik. Det är nästan så att Lumikki blir övermänsklig, rent av en fantasifigur (!) med alla sina färdigheter, oavsett om det handlar om hackning, löpning eller combat.
Ja, hon är en riktig stridis och ensamvarg, precis som Lisbeth Sallander. Men trots sin motvilja till kontakt med andra, speciellt sina jämnåriga gymnasiekompisar, så blir hon deras räddare och bundsförvant. Och på så sätt också indragen i en livsfarlig härva.
Klassens partyprissar har nämligen ”råkat” ramla på en plaspåse full av pengar – och blod. Dessa blodspengar har trion därefter tvättat rena i skolans fotolabb, dit Lumikki kommer en morgon.
Det som följer är en rad förvecklingar där såväl estnisk som rysk maffia är inkopplad och där Lumikki hamnar mitt i skottlinjen. Jag ska inte berätta allt för mycket då det handlar om överraskningsmoment. Så mycket kan jag ändå säga att det, som utspelar sig i ett fantastiskt snörikt och iskallt finländskt landskap, är fartfyllt, våldsamt, och inte alltid så trovärdigt. Men det kanske tillhör genren, även om Simukkas ledtrådar och själva ställningen i thrillerbygget är väl förutsägbar, speciellt i bokens första hälft. Detsamma gäller gestaltningen som tenderar att bli allt för övertydlig och arketypisk.
Men å andra sidan är Salla Simukkas ”Röd som blod”, en första bok i det som är planerat som en trilogi, formmässigt spännande då den spelar med komponenter från vuxenlitteraturens thrillergenre. Och även om boken haltar en del, så går det inte att säga något annat än att den bådar gott inför kommande två böcker, där jag hoppas att Salla Simukka hittar mer rätt rent formmässigt.